VINNARSKALLE. Bilarna trycktes runt över landets vägnät, och det var omöjligt att avgöra vilken av dem som låg först, eller vilken bil som skulle vinna. Frågan var om de deltog i en tävling över huvud taget. Men hur skulle det annars hänga ihop? Hela livet är ju en tävling där allt går ut på att vara först och bäst?
Ok, inte bäst på allt, det förstår ju var och en. Men alla kan vara bäst på något, alla kan vara bäst på sitt sätt. Och ett tröstens ord till dem som inte lyckas hitta något litet att vara bäst på: Du är bäst på att vara just Du! Du är unik, du har fingeravtryck som ingen annan har (vilket i och för sig kan vara din olycka om du är en skurk), du har öronvindlingar som ingen annan har, du har en tjocktarm som inte liknar någon annans, du är en speciell människa, bäst på att vara just den Du är, ingen annan kan vara du lika bra som Du.
Åh, så skönt! Så skönt att få vara bäst av alla! Vi är ju så många människor nu, fler än sju miljarder, så det kan kännas lite svårt ibland med att känna sig sådär jätteunik. Det dör ju en massa barn också, i tredje världen, eller kallas den fjärde världen nu, enligt det senaste västerländska språkbruket? Barnen som dör, de dör som flugor. De är så många, och de bara dör. Människorna är för många, mängden människor gör att det går inflation i att vara människa. Det känns svårt att känna sig speciell med sitt liv, med det liv man för, det liv som går ut på att förverkliga sig själv, samtidigt som andra människor i fattigvärlden bara dör hela tiden.
För om det ska finnas någon logik i resonemanget, så borde ju även de där fattiga som hela tiden dör långt borta i Afrika och Asien och kanske även i Latinamerika också vara unika och fantastiska individer, med varje dag som en ny möjlighet. Så vad händer denna fantastiska dag, denna underbara dag utan tillräckligt med mat, vilket äventyr, se det som en möjlighet till personlig utveckling, att försöka överleva, inte bara i en ganska larvig dokusåpa, utan på riktigt! Problemet är bara att det inte står någon programledare och hejar på hela tiden, inga kameror filmar armodet, utan i stället känner du doften av ångest och skit, och din kropp skriker, och din själ tynar bort i din döende moders famn.
Dessa döende människor, som egentligen omedvetet, men ändå till vårt förtret, sänker värdet på människolivet. Detta problem har vi att kämpa mot, där vi pumpas runt i vårt vägnät, på väg mot nya segrar, framgångar och vinster.
Men vilken bil vinner? Är det kanske inget lopp där det gäller att komma först? Kanske är man bara på väg till sitt invanda och trista jobb, eller till sitt invanda och trista hem? Eller är det kanske så att man ska handla lite roliga prylar att förgylla vardagen med? Lite miljövänliga saker i miljövänliga förpackningar av svårnedbrytbar plast, som konstruerats av någon ledsen arbetare, på fabriker utan fönster men med gott om lysrör?
På fabriker med en jättetrevlig arbetsledare, som verkligen bryr sig, och som efter några år tvingas byta tjänst, eftersom hon inte orkar bry sig mer, eftersom bryendet har dränerat bort glädjen och energin ur kroppen, eftersom hela världen börjar bli lika grå som fabriksväggen. Men fabriksväggen behöver inte vara grå, vi kan piffa upp den lite, med glada färger går ju allt som bekant lite lättare. Vi målar den i glada sommarfärger, i gult och grönt, och med en rolig ko som säger mu. En ko, som kanske i verkligheten inte är så glad, och som står hopträngd med en hel massa andra kor i en köttfabrik som heter EU-anpassad bondgård, och vi ondgör oss över kossans bedrövliga förhållanden, dessa otäcka bönder, hur kan de behandla korna på det sättet, korna har ju också känslor, och såg du programmet där man visade hur man skär halsen av dem med en trubbig kniv innan de går på slaktbilen, och så får de stå där och rinna sig fram till slakteriet, det gör köttet mörare, fy fan vilket sätt, och sedan går vi till Konsum och köper lite kött, för vi måste ju äta, eller hur?
Är det vårt fel att det ser ut som det gör i världen? Att barn svälter, att kor far illa, att våra gamla placeras på hem där de blir behandlade som kor, att de gamla spolas av med högtrycksslang i en stor gemensam saneringssal ett par gånger i månaden, att de får liggsår så lätt, är det vårt fel att människor som inte passar in i produktionsapparaten låses in på dagis och fritids och skolor och sjukhus och fängelser och vårdhem och ålderdomshem och dårhus medan vi andra går till jobbet och gör det som förväntas av oss? Är det fel?
Hur skulle vi annars kunna ha råd att leva våra liv, med stora utgifter för hus och nödvändiga saker såsom TV-apparater, datorer, ok, allt är kanske inte nödvändigt, men det förhöjer onekligen livskvaliteten, och internet gör det ju möjligt för människor att kommunicera med varann på ett nytt sätt, ett virtuellt och artificiellt sätt, ett rent sätt, ett sätt att kommunicera utan doft och dregel, och så sägs det ju så mycket vettigt på internet, och det finns så mycket intressant information, som är så lätt att hitta, men framför allt är det ju så kul, och varför ska man inte få ha kul i livet?
Skulle de svältande barnen och de ledsna korna få hindra oss i vår glädje och i vår strävan efter ett liv rikt på kultur och västerländsk framgångsdoft? Svaret är förstås nej, inget, och då menar jag inget, ska få hindra oss att ha det lajbans varje dag, och orsaken är mycket enkel: Det är skönt att slippa bry sig om all skit som finns och bara leva på. Det räcker ju med de bekymmer man redan har i sin vardag, alla dessa val man tvingas till när man ska köpa sin lunchsallad, den arga expediten smattrar fram frågorna i raketfart: Pasta eller sallad i botten? Tomater, okay, och sen? Champinjoner, och mer? Vilken av våra fjorton dressingar? Vad ska du dricka?
Varsamt och noga utvalt för just dig samlas salladen i en plastburk, och sen blir plastburken en del av den där nya kontinenten av plast som flyter runt på världshaven, och kanske kan man göra ett semesterparadis av det där stället på nåt sätt, för varför inte se glaset som halvfyllt istället för halvtomt? En kontinent av plast är naturligtvis inte något problem, utan en härlig och spännande utmaning!
Bilarna trycktes runt över landets vägnät, och det var omöjligt att avgöra vilken av dem som låg först, eller vilken bil som skulle vinna. Frågan var om de deltog i en tävling överhuvudtaget. Men hur skulle det annars hänga ihop?
christian.wahlander@opulens.se
