LEDIGHET. Sommaren och semestern är en nödvändig tid som ska bryta av mot de många vardagarna av slit och krav, rutiner som dränerar och nöter ner. Crister Enander om en tid som laddas med stora förväntningar.
Sommaren är redan här. Lättjan lockar förföriskt. Stilla dagar. Ljumma vackra nätter. Promenader, hand i hand, lite sand i sandalerna. Sakta steg efter dagens många timmar av vibrerande hetta. Svalkande bris och en rödskimrande himmel i skydd av skymningen. Själen får näring av närhet, av längtan och där drömmar möter vardag.
Bad och lojt strandliv. Skrattande barn i vattenbrynet. Idyll och en förföriskt lockande doft av barndomens smultron och kanske en god bok och en termos med kaffe. Varför inte i skuggan av den mäktiga gamla eken vars bladverk i vinden verkar viska fram gamla visa ord från svunna tider.
Det är lätt att leva. “Summertime, and the living is easy …” Färskpotatis och något enkelt till och en tomatsallad duger som dagens middag.
Den serena stillheten är dessvärre bedräglig. Ingenting står egentligen någonsin still. Världen fungerar inte efter den sortens vackra och intagande föreställningar. Industrisemestern, som förr kunde få hela Sverige att framstå som en liten by där inget hände, är på sätt och vis mest en hägrande myt, ett sken som aldrig funnits. Pappersbruket, där treskiftets Grottekvarn ständigt malde sin mäld och dygn efter dygn, år in och år ut, krävde sin tribut av svett och blod och förstörda kroppar, stängdes av, de stora massabaden tömdes och rengjordes, de enorma pappersvalsarna – drivhjulen inne i kvarnens mörka hjärta – rörde sig inte längre. Det var tyst. Denna enda gång under hela året stod de mäktiga maskinerna stilla. Men maktens hjul snurrade oförtrutet vidare.
Kapitalet vilar aldrig. Då som nu.
Och i år är det valår och det långt bortom jippot på Gotland som snart, numera traditionsenligt, lösgör och blottlägger en uppsjö av avarter i svensk politik. Tillgjort folkliga politiker, småsvettiga och leende, omgivna av mestadels inställsamma och halvlulliga journalister som i denna vår svidande samtid helst av allt leker och gullar med makthavarna som vore de medlemmar av samma stora familj – undrar om det även i år blir ett Almedalen näst intill dränkt i sliskigt rosévin och simmiga blickar.
Makten tar förvisso aldrig ledigt. Kapitalet semestrar inte. Så är det.
Ändå, vi alla måste få andas. Efter ett långt och säkert hårt och nog så slitsamt år måste det vara tid för en något lugnare tillvaro för oss andra. Något behagligt och rogivande och gärna festligt, åtminstone då och då, även om myggen irnar och kvällen är sen.
Det finns andra perspektiv; andra frågor än nynazismen och höga blanka stövlar och vassa slipsar och en vård i kris och denna utsålda och systematiskt avlivade välfärd; detta land i dag oroväckande likt ett ruinlandskap av brutna löften och brustna illusioner. Och en aggressivt flåsande höger som står beredd med privatiseringens vansinne vasst lysande i förryckta, kalla och närmast döda ögon.
Makt är aldrig rätt – det är nu ingen oomkullrunkelig sanning, men likväl en bra grundregel att hålla fast vid som en sorts moralisk såväl som politisk kompass.
Sommaren och semestern är en nödvändig tid som ska bryta av mot de många vardagarna av slit och krav, rutiner som dränerar och nöter ner. Denna tid laddas med stora förväntningar.
Idyll. Olevda liv och kvästa drömmar. Allt och mer därtill ska få rum och tid och själsligt utrymme: allt det där vartill det saknats både möjligheter och ork under det år som runnit iväg under vardagens många sysslor gränsande mot monotoni och de flestas kamp mot ekonomi och plågor.
Hägrande illusioner. Längtans löften. Harmoni och endräkt. Självfallet är det inte möjligt, förväntningarna saknar nog så ofta förankring i det möjligas rike.
Alla möter livet på skilda sätt. Variationerna är många. Den enes nöje är den andres plåga. Vad en drömmer om är någon annans mardröm. Det krävs inlevelse och tolerans för att förstå varandra. Ur förståelse spirar vänskap och närhet på många olika nivåer och skiftande sammanhang – svåra att förutse, ibland omöjliga att upptäcka utan vänlig och okuvlig nyfikenhet på andra människor och den omgivning där våra liv har sin gemensamma plats.
Vetskapen och insikten om olikheter blir förhoppningsvis en grund för förståelse.
Om det går att i slagskuggan av det vilt och vansinnigt växande hotet från det bruna och för oss alla förnedrande partiet och dess nynazistiska svastikasvans i svensk politik framhärda i vår strävan efter ökad förståelse, tror jag mycket redan är vunnet på förhand. Ingen av oss kan ens i den lyckligaste av stunder inbilla sig att deras väg är framkomlig väg. Där väntar enbart en avgrund.
Det blir ingen sommar – liten Ida får förlåta mig, Astrid Lindgren gör det säkert – om ingen tänker till. Och tänker efter.
Färskpotatis, surgrädde, mängder med nyklippt gräslök, sill efter smak. En kall, immig öl. Kanske en liten besk eller klar. Väntan på nyslagen vispgrädde och jordgubbar.
Ja. Vi börjar där.
crister.enander@opulens.se
