BIOGENETIK.”Frågan är förstås varför man ska återuppväcka döda djur? Borde vi inte i första hand rädda de som redan finns och de miljöer som de lever i?”
Newt Scamander är en magizoologist som försöker rädda och bevara hotade magiska varelser som Niffler, Erumpet och Obscurus. Han äger också en magisk resväska som man kan kliva in i. Om man går nedför en lång trappa hittar man hans laboratorium och en enorm park där han föder upp sina märkliga djur och håller dem i säkert förvar.
Jag kommer att tänka på Newt Scamander, huvudpersonen i J. K. Rowlings film Fantastiska vidunder och var man hittar dem, när jag läser Torill Kornfeldts faktabok Mammutens återkomst: de utdöda arternas andra chans utgiven av Fri Tanke Förlag. För är inte Scamander en slags biogenetiker som försöker återskapa och bevara märkliga djurarter och sagoväsen som vi för länge sedan trodde var utdöda? Hans verksamhet är både fascinerande och skrämmande för man vet aldrig vad som händer när dessa varelser släpps ut ur hans magiska väska.
Kornfeldt har rest runt i världen och träffat dagens magizoologister. De är biogenetiker som med de senaste vetenskapliga framstegen försöker återuppväcka DNA från utdöda djur som till exempel mammutar. Eftersom DNA är levande materia så faller det snabbt sönder när djuren dör. Så även om man hittat många djupfrysta mammutdelar så måste forskarna försöka lägga ett enormt pussel för att komma i närheten av ett komplett DNA från en mammut, men långsamt går det framåt. Betydligt enklare är det då med djur som är utrotningshotade där man direkt kan ta levande material i form av celler med fullständig DNA som man kan använda för att klona nya djur eller blanda med de sista levande exemplaren.
Frågan är förstås varför man ska återuppväcka döda djur? Borde vi inte i första hand rädda de som redan finns och de miljöer som de lever i? För även om man kan återuppleva mammutarna så var ska de leva? På Sibiriens permafrost som håller på att tina och förändras av ett varmare klimat? Idag är mammutbetar, som grävs fram ur permafrosten, en väldigt lukrativ marknad. Det exporteras varje år runt 60 ton betar från Sibirien främst till Kina. Så vad säger att en ny mammutstam inte kraftigt skulle reduceras av tjuvjägare på jakt efter nya mammutbetar på samma sätt som noshörningar och elefanter skjuts i Afrika idag?
En annan fråga som den nya genetiken väcker är varför skulle vi nöja oss med att återskapa en mammut eller andra utdöda arter då vi skulle kunna förbättra dem? När jag var liten pratade man om Skvadern, ett märkligt sagodjur som fanns i Medelpads skogar och som var en korsning där framdelen bestod av en hare och bakdelen av en tjäder. Det finns “riktiga” exemplar att se på museum, där en kreativ taxidermist sytt ihop de två djurdelarna till ett nytt djur.
Att kombinera ihop olika delar av djur och människor till nya fantasifulla och fasansfulla kreationer är en gammal idé och det finns många exempel inom konsten och litteraturen. Minotauren (människa med tjurhuvud), Kentauren (människa med hästkropp), Sfinxen (lejon med människohuvud), Sjöjungfrun (fisk med överkropp av en människa) för att nämna några. Om framtidens genetiker kommer att kunna skapa nya fantastiska vidunder är inte en fråga om tekniska begränsningar utan en fråga om vår egen etik och lagar tillåter.
Tänk om du låter en sexårig pojke blir chefsingenjör för att skapa nya djurarter. Resultatet skulle bli både charmigt och skrämmande. I USA tog en pappa sin sons teckningar av riktiga djur som fjäril, elefant och giraff och skapade riktiga djur av dem i Photoshop som sedan fick viral spridning på nätet. Perspektiv, proportioner och anatomi hos djuren skulle höra hemma i en skräckfilm om de inte såg så gulliga ut. Men det är där i vår fantasi, inlåsta i Newt Scamander resväska, som dessa sagodjur och utdöda arter bäst hör hemma.
Historien har visat att människan är ganska dålig på att förstå de stora sammanhangen i naturen och istället för att hjälpa djuren och naturen har man istället rubbat en skör balans. Från att importera kaniner till Australien i mitten av 1850-talet, som utan naturliga rovdjur spred sig som ett skadedjur och trängde ut inhemska arter, till japanska kastanjeträd som planterades i USA i början av 1900-talet och som bar på en svamp som nästan utrotade den inhemska amerikanska kastanjen som var ett dominerande trädslag i skogarna. Tänk då vad då en Niffler eller en mammut skulle kunna ställa till med. Men om man ska vara ärlig så är redan den farligaste arten redan lös och sprider sig över jorden med en rasande fart, för det är nämligen du och jag.
info@opulens.se
