Helgporträttet: “Det har blivit allt svårare att bo på landsbygden”

NORRLAND. Katarina Östholm är kulturredaktör för Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda och har tilldelats årets Olof Högberg-plakett för “sina lidelsefulla, knivskarpa och engagerade krönikor om landsbygden och Norrlands villkor”.

Jättetrevligt att du har tid att prata lite!

– Ja ibland får man ju prioritera!

Du är särskilt aktuell just nu för att du tilldelats Olof Högberg-plaketten, du kallas för en synnerligen värdig mottagare – hur känns det?

– Ja du, man tittar sig över axeln och tänker menar de verkligen mig? Lite så, det är mycket fina ord i sådana där sammanhang, men det känns fantastisk! Värmande och hedersamt att få plaketten och de orden. Jag ska verkligen försöka att leva upp till det. Lustigt nog är den här romanen ”Den stora vreden”, Olof Högbergs största verk, den var en av min barndoms första läsupplevelse.

Då var det väl nästan som menat det här…

– Den har sådan magisk realism blandat med norrländsk historia och utveckling, och tar landsbygden och småfolkets parti. Den handlar mycket om socialt patos blandat med norrländsk mytologi. Fantastiskt skriven! Ett litet eget språk och i den finns det en huvudperson som heter Gråe jägarn som är en mytisk figur.

– Att få vandra i hans fotspår med det här priset blev ju extra häftigt! Att få ärva det, att vara liksom landsbygdens och småfolkets försvarare i den andan.

Hade du någon föraning om priset eller kom det som en överraskning?

– De hade ju berättat det tidigare men då under tystnadsplikt, men när de gjorde det så var det helt överraskande. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro det!

Jag tänker på det här du säger om att verka i den här andan, ditt skrivande är mycket om landsbygdsfrågor.

– Ja, nästan bara.

Hur har det kommit sig?

– Ja, grunden är väl att jag själv är född och uppvuxen på landsbygden och har bott på landsbygden i hela mitt liv så när som på en tio års period i Uppsala då jag studerade och så småningom också jobbade. Men jag ville ut på landsbygden igen, jag trivdes aldrig riktigt i stan, jag har aldrig trivts med det över huvud taget. Och det blev så att jag flyttade utan att ha jobb och utan att egentligen ha någonstans att bo. Så jag flyttade först, och det var möjligt bara för att mina föräldrar hade en sommarstuga som var vinterbonad och i ordningsställd.

– Jag bestämde mig bara, jag står inte ut här så jag flyttar! Och då var det inget fel på Uppsala, det var jätteroligt, jag hade kompisar och ja du vet. Men just stadsmiljön, så jag flyttade upp och tog de jobb jag hittade och det gick fort då. Det är en tjugofem år sedan kanske mer, fick jobb på hemtjänsten och tog alla möjliga jobb bara för att kunna bo kvar här uppe.

Är det svårare att få jobb nu?

– Är det inte svårare överlag i samhället? Men det är ju ännu svårare på landsbygden så klart. Springvikariat och sådant går väl alltid att få om man vill ha det men många med en viss utbildning tar inte sådana jobb utan avvaktar tills de får sina sorters arbete och då blir det ofta i centralorterna som de hamnar i.

– Fastän de drömmer om ut på landet så börjar de med att bo i en centralort och så blir det aldrig av de flyttar liksom.

Tänker du som har bott på landsbygden länge, har du märkt av att människor flyttar?

– Att folk lämnar landsbygden? Nja, jag tror inte det är så, alltså befolkningsökningarna i städerna beror ju främst på att det födds fler och det arbetskraftsinvandrar fler. Det där man sa att det gick busslaster från landsbygden är ju inte längre riktigt sant. Jag tror, utan att vara helt säker, att det är ganska statiskt och det finns en stadig minskning men den är väldigt svag och långsam och så får den ju sådana här toppar när det föds mycket barn. Nu när det har varit asylboenden och så där så har det ju repat sig igen så det är en sanning med modifikation – det är inte sant att det är landsbygden som står för befolkningstillväxten i storstäderna.

– Däremot blir det ju svårare och svårare för att det är väldigt svårt att bygga och bo på landsbygden. Det finns dåligt med kommunikationer, byskolor läggs ned. Sakta men säkert sker den här centraliseringen som pågår även inom kommunerna. De prioriterar sina tätortsskolor framför byskolorna – vilket jag tycker är fel. Det blir längre och längre till sjukvård, BB-frågan i Sollefteå har vi ju, infrastrukturen blir sämre och sämre.

– Vägverket ska ju dra in ansvaret för tvåtusen mil väg som folk ska få sköta bäst de vill, det är vägsträckor som halva jordklotet. Medan det däremot satsas på till exempel den här höghastighetsjärnvägen mellan storstadsområdena som kommer att gå på 230 miljarder och även på bilvägar i storstadsregionerna som Stockholm och Göteborg.

– Där går staten in med tre gånger så mycket pengar per person som i resten av landet. Det borde vara tvärtom! Jag menar, vi har mycket, mycket längre och mycket mer väg och är mer beroende. Och samma sak med järnvägen, fast det är inte lika stor skillnad.

Vad tror du egentligen är anledningen till detta, att allt tycks hända samtidigt?

– Ja det är en jättestor fråga det för det hänger ju ihop med både den globala centraliseringen och den globala ekonomismen, eller kapitalismen om man blir lite politisk. Men det handlar om att när pengar är det främsta incitamentet så är det i sig självt en starkt centraliserande effekt.

– Pengar dras till pengar och sedan dras människor till pengar, till arbetstillfällen, det blir som ett självspelande piano. Och det är inte en naturkraft! Det här är politiska val, men i och med att den här väldigt liberala marknadsekonomin, skadligt liberala tycker jag, fått fäste globalt så skenar den som en lavin. Och det kan vara svårt för ett land att ställa sig utanför den processen. Det går men det kommer att kosta, men jag tänker ändå att det skulle vara bättre på sikt.

Vad tror du det här kommer att leda till? Vad blir konsekvenserna?

– Det är jättesvårt att förutspå. Sen måste jag tillägga att man nationellt kan göra väldigt mycket för att bevara och bygga upp sin egen landsbygd. Norge har en föredömlig modell med ”boplikt” och man har ett helt annat skattesystem där vinster och skatter hamnar i hemkommunerna. Boplikten betyder att köper du till exempel en skogsfastighet måste du bo där året runt. Du får inte köpa en skogsfastighet och avverka eller göra någonting med den och samtidigt bo någon annanstans.

– Det här är ett problem i Sverige. Som här har vi en bondgård som har tillhörande mycket mark och som såldes till en skåning. Marken som hör till gården arrenderas av en annan bonde i byn som är helt beroende av den, det är ungefär halva av hans markinnehav. Nu ska skånebonden plantera skog på all sin mark och han har fått tillstånd av länsstyrelsen, En massa åkermark här i vår by och dödsstöten för den här bonden som är beroende av  marken vilket i sin tur försvårar möjligheterna för byns överlevnad ytterliggare.

– Och det här händer överallt och hela tiden på en massa olika sätt och det finns mycket man kan göra inom svensk politik. Må vara att man inte kan påverka den globala centraliseringen men man kan göra väldigt mycket lokalpolitiskt för att förbättra villkoren för landsbygden. Gud vad jag pratar! Hinner du med?

– Det finns hur mycket som helst och du frågade hur det ska sluta? Riskscenariot om det här fortsätter, ja då går inte ens stora städer fria för att statistik visar att den här trenden kommer att vända även för medel- och stora städer om några år. De kommer inte alls att få behålla sin tillväxt. Och då kommer de större städerna i världen dra till sig pengar, folk och jobb och sådär fortsätter det. Större städer är inte skyddade från detta heller och att man inte inser det, att man inte försöker stämma i bäcken innan det är alldeles för sent… Risken är ju, om man drar det till sin spets, att vi får ett antal superstäder med enorma problem. Alltså globala superstäder.

Och det behöver väl inte vara så långt fram i tiden heller?

– Nej, det behöver inte vara så långt framåt och sedan, för att försörja dessa globala städer, kommer landsbygden att förvandlas till ett industrilandskap, robotiserat och automatiserat. Det pågår ju redan och det i sin tur vore ju en dödsstöt för ekologin.

– Det framgår redan med all tydlighet att vi inte kan fortsätta med de här storskaliga monokulturella odlingarna som är som natten för naturen liksom, det kommer inte att fungera. Så landsbygdspolitik är en liten pusselbit i det hela, det är väldigt likartat över världen. Det som händer i Sverige händer ju på många andra ställen.

Det är en trend helt enkelt?

– Mmm, ja precis men som sagt ingen naturlag. Det finns bara en politisk handfallenhet inför att hantera det.

Tror du att vi kommer att få se några av dessa frågor i valrörelsen?

– Nej. Jag tror att politik bedrivs alldeles för kortsiktigt. Det här med fyra år och en mandatperiod – man ger några hundralappar åt pensionärerna och någonting åt barnfamiljerna och man håller på så där hela tiden för att man vill ha rösterna och rösterna finns hos den urbana medelklassen. Och den urbana medelklassen skiter ju oftast i landsbygden.

– Så politiker slickar på fingret och håller upp det i vädret och känner vart det blåser fast de borde se till frågan vad vill socialdemokraterna, hur ska svenska samhället se ut om tjugofem trettio år, hur vill moderaterna att svenska samhället ska se ut, hur vill liberalerna… Istället för att bara hanka sig fram på små kortsiktiga grejer och blunda för de långtgående trenderna. Jag har inga förhoppningar kring att det kommer att finnas någonting sådant i valrörelsen.

Då hoppar jag lite här bland frågorna, när du blev kulturredaktör på Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda, det måste ha varit en stor händelse i din karriär?

– Ja det var det, det är mitt drömjobb!

Har det alltid varit det?

– Nej, jag hade aldrig trott att jag skulle jobba på en tidning över huvud taget men när jag väl landade i tidningsbranschen så blev det så. Kultur har alltid varit min grej, alltid varit mycket intresserad av det. Det tog lång tid men det var det värt!

Ja, du har ju även en akademisk bakgrund och gick även på konstskola i Stockholm. Hur tänker du själv kring hur det har påverkat ditt arbete idag? Har det gett några särskilda perspektiv?

– Tiden i Uppsala? Ja alltså den skulle jag aldrig vilja byta! Det gav oerhört mycket. Jag fick en bredd och en allmänbildning och en förståelse för  världen som är oerhört värdefull.

Kan det hänga ihop med att du också är känd just för att bland annat dina krönikor når ”utanför” Norrland, att du har perspektiv från båda sidor så att säga?

– Kanske, det är svårt att säga.

Vad tror du själv gör att så att dina texter engagerar så?

– Det engagemanget kommer nog ifrån att det handlar så mycket om det jag ser utanför fönstret varje dag. Precis som stockholmarna ser att det har snöat en decimeter och så är det en riksnyhet. Vi är ju sådana! Vi är i grunden stenåldersmänniskor för vi har inte ändrats på 40 000 år. Vi har liksom vårt område, där vi bor och lever, och det är vårt största bekymmer och vår största glädje så klart. Så jag ser det här varje dag, jag bor ju mitt ute på landsbygden verkligen.

Det blir en högre trovärdighet i det du skriver?

– Ja, ja, för jag är jätteengagerad eftersom det handlar ju om min möjlighet att få bo kvar på landet. Att andra ska kunna det. Att på bo landet ligger högst upp på svenskarnas önskelista över hur man vill bo och jag tror att bo i storstad kommer fjärde eller femte plats.

Är man generellt rädd för att det är en nedmontering av landsbygden som pågår?

– Jag tror att man inte är medveten om det i städerna men på landsbygden finns ju en stor oro. Alla som har anknytning, och det finns massor med folk i storstäderna också som har anknytning och ser det här. Och det finns många som skulle vilja flytta ut men som inte ser möjligheterna eftersom det inte satsas. Det är som att landsbygden systematiskt dräneras år för år. Det kommer några små, små sådana här typer av utkoloniseringar av myndigheter, det ska vara lite skattelättnader och så men det är så lite, det räcker inte. Det är bara krusningar på ytan.

– Men det finns möjligheter, nu ska regeringen ställa upp 100 000 nya bostäder i tre nya satellitstäder i anslutning till storstadsregionerna, ta hälften av dem – ta 50 000 – och sätt ut dem på landsbygden!

– Alltså det finns så mycket man kan göra. Det finns ett jättestort intresse för småskaligt odlande, ekologiskt, stadsodling och allt det här, öppna lantbruksskolorna igen! Där man lär sig att leva från jord till bord, lär sig djurhållning, återinför Per Albin-torpen med subventionerad mark och enkla hus som det byggdes en massa förr. Det erbjöds folk så att de skulle få möjlighet att bo och försörja sig själva i ganska stor utsträckning på sin mark. Det var förresten då som kolonilotterna kom till för att stadsborna också skulle få möjlighet att försörja sig själva.

– Känner du till att broschyren När kriget kommer som skickas ut på nytt till alla svenska hushåll nu i månadsskiftet? Den går ut på att man ska ha en veckas provian. Du är skyldig att ha mat och vatten och sådant hemma så du klarar dig själv. Men det är fantastiskt att då  underminera hela landsbygden och infrastrukturen! Landsbygden är ju verkligen viktig i krig och kris, att den fungerar och sedan säga att ”nä men ni får bunkra så att ni klarar er”. Vad är det för logik? Ingen alls!

Det är ju att inte tillvarata på resurser vi har i Sverige.

– Ja, exakt! Det finns så mycket, jag kan göra en lista på femtio saker man kan göra på landsbygden som inte skulle kosta särskilt mycket heller, som säg i relation till den här snabbjärnvägen för 230 miljarder. Men det är för ensidigt storstadsfokus att det liknar ingenting.

Jag tänker att det här är lite det samma i kulturlivet, finns det en barriär för konstutövare högre upp i landet att ta sig över för att bli sedda även på nationell nivå?

– Mmm, alltså jag tror att det är som i jättemånga andra sammanhang. Jag har inte befunnit mig i Stockholms kulturvärld men som man ser och vad man kan läsa och höra sig till är att det är mycket bekantas bekanta och det är många relationer med svågerpolitik och att den känner den. Jag tror att det är oerhört svårt för landsbygdens kulturutövare att slå sig in i den världen om man bor kvar på landsbygden. Då får man vackert flytt in och bli en del av det där.

Ja, det ser man ju att många måste flytta, exempelvis till Stockholm, för att kunna arbeta.

– Ja, ändå finns massor med bra kultur, förvånansvärt! Det är inte ens mindre kultur i proportion till andelen invånare det bor på landsbygden. Så jag skulle säga att det finns minst lika mycket kultur på landsbygden som i stan. Det är bara att det är färre och det blir glesare.

Känns det som att Norrland blir nedprioriterat när det kommer till att få pengar till kulturella evenemang?

– Ja, hur var det? Stockholm fick fyrtiofyra procent av kulturbudgeten? Jag tänkte skriva en indignerad krönika om det men jag hinner ju inte! Men de har alla statliga institutioner, de har alla museer och Operan och Dramaten, och det bla bla så visst. Men fyrtiofyra procent är ju ändå vanvettigt hög andel! Jag menar att det är helt sjukt!

– Och här, ett exempel som så klart faller mig närmast är ”Mannaminne”. Det är en konstnär vid Höga Kusten som nyss dött som hette Anders Åberg. Han hade under fyrtio års tid byggt upp en slags museumkulturby, som är flera hektar stort, och tagit dit saker från hela världen. Det går inte att beskriva hur många byggnader och konstföremål och båtar… allt! Alltså det är en helt osannolik plats. Och hade den legat i Stockholms närhet då hade ju staten garanterat dess överlevnad för lång, lång tid framåt, för det finns inget liknande. Men den har ju fått kämpa för sin existens och han och hans fru har själva fått skjuta in hur mycket pengar som helst under åren. Och nu när han är borta så håller det på att krackelera fullständigt. Det är jätteledsamt!

– Och så är det ju så här att folk åker inte till Stockholm. När jag bodde i Uppsala åkte jag på Operan och Dramaten lite då och då för att det var roligt och det var ganska nära. Sen jag flyttade hit har jag gjort det omkring två gånger på tjugofem år kanske. Det blir inte riktigt av fast man säger att det är hela landets angelägenhet och så där, och att det finns billiga bussar och bla bla – men det fungerar ju inte så!

Nej, och det blir en väldigt dyrköpt kultur.

– Och i stort sett helt och hållet gynnas Stockholms befolkning.

Som en av mottagarna till priset, vad skulle du vilja säga till det svenska kulturlivet?

– Lite som ord på vägen menar du? Kulturlivet är ju svårt att plocka ur den här stad-landproblematiken… Hmm, vetenskapsmän och andra är överens om att vi måste göra om vår civilisation och samhällen till att bli hållbara, miljövänliga, motståndskraftigare, resilient på olika sätt och då måste vi också återgå… nej, nu blev det inte kort och slagfärdigt!

– Vi måste ta hand om vår egen landsbygd och utveckla den för att den har en sådan enorm potential. Vi måste hitta ett sätt att överbrygga den här regionala klyvningen av Sverige som pågår.