OPINIONSDEMOKRATI. En del försöker förvandla diskussionen om huruvida en moské ska kunna ges ett begränsat tillstånd för böneutrop till en omröstning för eller emot islam. Det är en farlig och ohederlig väg att gå, en väg som strider mot både det sekulära samhällets och den liberala demokratins principer, skriver Mattias Svensson.
Svenska Dagbladets ledarsida har ofta och förtjänstfullt tagit striden för yttrandefrihet, exempelvis när den hotas av studenter som med hänvisning till ”trygga rum” eller ”genuscertifiering” vill inskränka vad som lärs ut och diskuteras på universiteten, och förstås när islamister hotar tecknare som drivit med profeten Muhammed och apologeter därför vill förbjuda satiren. I sådana sammanhang påpekas gärna och rätteligen att såväl universitetens oberoende som yttrandefriheten finns till för att försvara avvikaren som provocerar
När det gäller exempelvis muslimer eller fattiga människor som ber om en slant är denna linje dock ofta förbytt i sin raka motsats. Som i det aktuella fallet med böneutrop. I en ledare menar Ivar Arpi att frågan inte bör behandlas som en ordningsfråga bland andra. Han hänvisar till en opinionsundersökning där 60 procent säger sig vilja förbjuda böneutrop, medan bara 21 procent vill tillåta dem, och spekulerar i att detta beror på att majoriteten är bekymrad över ”att religionen islam flyttar fram positionerna i ett i övrigt mycket sekulärt samhälle.”
Visst kan man argumentera för att det utöver rätten att slippa oväsen över en viss frekvens och volym finns en särskild rätt att slippa oönskade budskap av religiös och ideologisk natur. Men det blir, inte minst så här ett valår, väl selektivt att rikta kritiken enkom mot ett religiöst budskap som förekommer några minuter mitt på dagen en gång i veckan.
Den som värnar det sekulära samhället har också anledning att tona ner den religiösa aspekten. Vad är mer sekulärt än att behandla hyllningar av universums förmodade skapare som en simpel ljudstörning bland andra?
Framför allt vore det extremt olyckligt att låta tillståndsfrågor för en muslimsk församling avgöras av vad en majoritet av befolkningen tycker om islam och dess utbredning. Det är nämligen inte majoritetens sak att bestämma hur utbredd en tro ska vara. I en liberal demokrati används majoritetsbeslut för att styra staten, inte för att bestämma över hur människor ska leva, tro och handla. Det senare skyddas av fri- och rättigheter och ska gälla lika för alla.
Vi har exempelvis inte yttrandedemokrati, där majoriteten bestämmer vad som får sägas och inte. Vi har yttrandefrihet, där varje människas rätt att yttra sig skyddas, oavsett vad en majoritet eller en aldrig så upprörd och högljudd minoritet tycker om saken. Jaså, ni är många och ni är arga? Det är inget argument.
Traditionellt är det ofta till vänster som uppfattningen frodats om att demokrati är detsamma som att majoriteten bestämmer. I Tyska Demokratiska Republiken (DDR) bestämde folkets självutnämnda företrädare rent av vilket parti som skulle styra, vilket sågs som överlägset den liberala modellen med individuell rösträtt. Borgerligheten har tvärtom värnat inslag av maktdelning, lagprövning och en starkare ställning för grundläggande fri- och rättigheter.
På senare år har dock en vurm för majoritetsbeslut vuxit också till höger. Som Ivan Krastev påpekar i sin kloka essä Efter Europa är en välgödd föreställning inom den moderna högerpopulismen just att det är (den ofta självutnämnda, men inte sällan också faktiska) majoriteten som sätter gränserna för vad som ska vara tillåtet och förbjudet i ett samhälle. Det är precis detta drag som gör den antiliberal, auktoritär och i opposition mot de universella rättigheter som är grunden för den liberala demokratin.
Ja, jag vet att det funnits och finns en motsatt trend; en vurm för minoriteter med normkritik, hyllande av rätt slags avvikande och särrättigheter för vissa utsatta grupper. Framför allt det sistnämnda är ett avsteg från lika fri- och rättigheter som förtjänar kritik.
Det ändrar inte att ett samhälle skulle bli olidligt om allt som väcker majoritetens oro och ogillande ska förbjudas och motverkas. Att förneka andra lika rättigheter att leva som de behagar ändar livsprojekt och skapar oförsonliga motsättningar mellan olika sätt att tänka och leva, och detta helt i onödan. Och hur ska vi demonstrera överlägsenheten hos den liberala demokratins sekulära styre om vi gör avsteg från dess principer för att bekämpa människor med annan religiös tro?
Visst kan det verka bekvämt att få rensa bland personliga irritationsmoment, men snart nog finns en majoritet också mot något som du sätter värde på. Det är då man behöver kunna hänvisa till friheten att tycka, tro och leva som man själv önskar.
mattias.svensson@opulens.se
