ANKLAGELSEAKT. Joel Mauricio Isabel Ortiz romandebuterar med Sången om en son. Carolina Thelin fylls med skuld och skam över att vara en del av det som huvudpersonen fördömer: adoptionsindustrin, heteronormativiteten, kärnfamiljen, tryggheten.
Sången om en son av Joel Mauricio Isabel Ortiz
Norstedts 2018
Det måste sägas med en gång – den här berättelsen fick mig att må dåligt. Jag har en adopterad dotter. Berättarjaget, som är skådis, adopterades från Colombia och hatar adoptionsindustrin (“pengar byter händer, barn byter länder”). I en scen, efter premiären, när alla i produktionen firar loss, blir berättarjaget förbannad på dramaturgen Agneta som har två adopterade döttrar. Hennes inställning är kolonisatörens: “en ömsint världsförälder, neutral och suverän, som får legitimitet av vår tacksamhet och vilja att stå till förfogande”. Berättarjaget slänger sin öl i ansiktet på henne, sliter tag i hennes hår och spottar henne i ansiktet. Hon är någon som köpt någon annans barn, hennes skuld är oförlåtlig. “Vi kommer aldrig att glömma, aldrig.” “Du som har det så bra här borde väl vara tacksam”, säger Agneta.
Men berättarjaget har det inte bra, hen har det pissdåligt. Hen vet ingenting om sin biologiska mor, adoptivmamman dog när hen var fyra, adoptivpappan slog. Hen fyller sitt tomrum med droger, sprit och våldsamt sex. Och jag, som älskar min dotter över allting annat, fylls med skuld och skam över att vara en del av just det hen fördömer: adoptionsindustrin, heteronormativiteten, kärnfamiljen, tryggheten.
Joel Mauricio Isabel Ortiz, författare, dramatiker, skådespelare och musikalartist, är själv adopterad från Colombia. I en krönika i Feministiskt Perspektiv i höstas berättar hen om hur nyheten om den kommande debutromanen mottogs av bland annat två kvinnor (vita och oberoende av varandra): “Jag önskar att jag också var blatte, queer och adopterad! Då hade en fått ett bokkontrakt minsann.” När en skapande person rasifieras tas något ifrån en, skriver Joel Mauricio Isabel Ortiz. “Kampen mot att inte låta rasismen ta sig in, in i anden, där du är i all din magnifika komplexitet. När en människa fråntas sin mystik fråntas hen livet.”
Sången om en son är en debutroman om identitet, om destruktivitet och om att finna en väg ut. Berättarjaget konfronterar sin adoptivpappa, en trasig själ som bor ensam i en trist villaförort i Växjö. Han har supit, brukat våld och förnedrat sin son med rasistiska kommentarer under hela hens uppväxt. Hen vill inte försonas, hen vill hitta sig själv. Men det är svårt när hela ens identitet inte blivit accepterad. Det går inte så mycket bättre i Stockholm dit berättarjaget flydde så fort hen fick chansen. Här har hen byggt upp ett liv, utbildat sig och skaffat sig fina, pålitliga vänner. Det är Lo, som också är adopterad, och Levina, som är svårt sjuk i leukemi men ändå försöker hjälpa. Men berättarjaget sviker, gång på gång. I stället upptar drogerna, den opålitlige Orlando och alla engångsligg all tid. Hen lyckas för det mesta ta sig till teatern på dagarna men de slutar i sprit- och kokainorgier. Hen håller sakta men säkert på att göra slut på sig själv.
Det är svart och hårt och jobbigt att läsa. Berättarjaget är ett hjälplöst barn i en vuxen kropp, en pubertal 30-åring som balanserar vid randen av helvetesgapet och skriker: Se mig – nu hoppar jag! Men i och med mötet med en man som tar berättarjaget för den hen är växer hoppet om ett liv bortom mörkret. I Joel Mauricio Isabel Ortiz språk finns en vrede som är svår att värja sig ifrån. Men det känslomässiga uttrycket är också utmattande, ibland så starkt att det mister i trovärdighet.
carolina.thelin@opulens.se
