KRISTI HIMMELSFÄRD. Dikt av Kristian Lundberg.
S:t knuts torg är en öppen plats
där skuggorna från tiden före kriget
kan samlas för en kort ledig stund tillsammans
en bit bort går det att urskilja männen
som upplevde tiden efter det första kriget
generationer av hunger, ibland kan man
skymta närapå spöklika blickar röra sig
likt svaga lampor över torget, en containerhamn
för skuggor som kommer, andra skuggor som skall gå
de personer vi saknar ropas in här varje morgon och eftermiddag
det påminner mer om uppropen inför hamnarbete eller tillfälliga
inhopp på lager, flyttfirmor, olika typer av springbud
den fräna doften av billig alkohol, urin, svett
du frågar mig en morgon om jag tror att vi kan leva här
du ser inte deras ansikten, deras mörka kläder, som var de
svepta för döden redan långt innan de slutats andas
en annan morgon förstår jag att vi aldrig levde här
du var redan borta, du hade aldrig ens nått fram
det går att sikta avstånd genom tid och rum
de tar fäste på oss, dessa tysta mörka kroppar
det är inte bara de som bryts samman, det är inte
de som söndrar oss, de fläker kött från ben, särar
muskler från muskler
det är sådant som sker en tidig morgon
det är sådant som bryter stillheten i kvarteret
det är sådant vi möter i den kommande sommarens
första värme, vi kan ibland känna det som en svag
svag aning av fukt som fördrivs, Kristus, du
som är både lejon och antilop, riv sönder
kroppen, bit dig fast i hans strupe, åderlåt honom
det här är kvarter där det går att sjunka undan
det här är bara de mörka kalla fattigkvarten
stryk undan ditt hår, fråga mig ännu en gång
om vi kan leva här, ingen kan leva här, ingen
kan läka samman, vi kan bli till tunna skuggor
samlade runt torgets bänkar, på väg bort mot
vattenpumpen eller tobaksaffären
ingen kan bära tyngden av den frånvaro du blev
du är tomheten vi aldrig lyckas fylla upp till brädden
fattigdomen ingen kan köpa sig fri från
du kommer ibland lätt lätt, lika försiktigt som den
första frostnatten, det finns blå gula röda och vita
blommor, stela och kalla av köld, tyngda
ingen kan lägga av sig kylan
låt det inte ske, lilla stjärna, Kristuslik som bara
söner kan vara, du slog ett ljust hål rakt genom mig
du lät oss upplösas, försvinna
det finns en rad i Jobs bok
där man talar om änglar och lika gärna
kan mena stjärnor eller sång
det ryms i en och samma svindlande rad
det finns lite senare i samma bok
en djup mörk brunn, det är i den vi
slänger benknotor, broskbitar, delar
av kroppen det inte går att bränna upp
Kristus, erövraren, vilse som ett barn i öknen
en son bland söner, den här smaken av blod
i munnen, den här smaken av metall i munnen
du är den smaken, du är smaken av söner
den bittra drycken av fäder
en djup mörk brunn utsprungen mitt i klippans fäste
dränk honom där, dränk gossen där om du inte kan
krossa hans bakhuvud
slå upp dörren på vid gavel
kasta ner hans kropp
slå den i tusen bitar
skilj ben från ben
mjuka delar från hårda
kristian.lundberg@opulens.se
