DUBBLA MÅTTSTOCKAR. Dansk Folkeparti vill göra det svårare att lagföra rasistiska brott. Kevin Shakir rapporterar från ett Danmark där yttrandefriheten är viktig, fast bara ibland.
Jag talar ofta med min mamma på telefon. Hon brukar fråga hur jag mår och vad jag har för mig. Vår korrespondens har ökat sedan jag flyttade till Danmark för två år sedan. Sedan flytten har jag arbetat med utbildningspolitik och kommunpolitik. Nu har jag börjat skriva nyhetsartiklar om integration, diskriminering och det som i dansk folkmun kallas “utlänningspolitik” på ett litet nätmagasin. I stället för att börja samtalet med att fråga hur jag mår, har mamma nu nervöst börjat inleda våra samtal med att fråga om inte jag sticker ut hakan för mycket.
För några veckor sedan skrev en dansk på Twitter att en elev på en yrkesskola nära hennes ort hade hotat med att genomföra en skolskjutning. Jag ägnade en stund åt att försöka hitta information om händelsen i de etablerade medierna. De flesta hade publicerat en undangömd notis som de hade fått av Ritzau, som motsvarar TT här i Danmark. Jag ville veta vem personen bakom händelsen var och om personen hade skrivit någonting på sociala medier. Jag hittade honom snabbt på Facebook.
Den 22-årige mannen, som sympatiserar med högerextrema grupper, hade skrivit flera inlägg om massinvandring och raskrig. Så sent som en vecka före händelsen hade en folketingskandidat för det högerradikala partiet Nye Borgerlige refererat till ett samtal med den misstänkte gärningsmannen, som hade berättat om sitt missnöje med sina muslimska skolkamrater.
Samma eftermiddag som den misstänkte gärningsmannen ska ha hotat med att genomföra en skolskjutning hade han lämnat spår efter sig på Facebook i form av ett inlägg på tre ord: stilheden før stormen, lugnet före stormen.
Ett dygn därefter satt jag i rätten. Åklagarmyndigheten beslutade att mannen skulle häktas misstänkt för hot mot skolpersonal, rasistiska yttranden mot skolpersonal och hot om våld, alltså hot om en skolskjutning. Jag var den ende av dem som rapporterade från rätten som lade vikt vid den misstänktes extremistiska engagemang, vilket man dessvärre alltför sällan gör vid denna typ av händelser när gärningsmännen är vita. Min rapportering delades av journalister, debattörer och politiker från höger till vänster.
Mamma ringde på kvällen efter förhöret. Vi hade pratat kort tidigare och jag berättade att jag var på väg till rätten för att rapportera om händelsen. När jag svarade sade hon inte så mycket. “Ja?”, frågade hon. Jag berättade hur det hade gått. Hon var tyst en liten stund. Plötsligt frågade hon om jag verkligen måste skriva om sådana fall, om jag inte sticker ut näsan för mycket. Hon var inte orolig för ämnet jag hade skrivit om, utan snarare för reaktionerna hos vissa läsare och vad de kan leda till för mig som skribent.
Mamma var inte orolig för mitt skrivande, utan för mitt liv. Hon minns, som jag, de hatiska meddelanden som jag har fått per mejl och sociala medier som svar på de många debattexter jag skrev i Sverige för ett par år sedan. De handlade mindre om texterna och mer om mig som skribent, muslim, människa. Hon minns, som jag, telefonsamtalen mitt i natten med ropen i telefonen om att jag skulle sluta skriva och att ”de” vet var jag bor. Hon var mindre orolig då, trots att vi bodde på samma adress. Att jag jobbade med utbildnings- och kommunpolitik var hon också trygg med, då jag mestadels skrev underlag om sådant som de högerextrema delarna av nätet inte är så intresserade av.
Jag berättade för mamma i telefon att jag måste lägga på. Jag skulle vidare och skriva nästa artikel, om den debatt i folketinget som hade ägt rum under förhöret. Dansk Folkeparti hade lagt fram ett förslag om att skriva om lagtexten till den så kallade ”rasismparagrafen” så att det blir svårare att bli fälld. Efter att omkring 20 personer 2016 dömdes för rasistiskt motiverat hat och hot, främst mot muslimer, menar partiet att det har gått inflation i bruket av paragrafen. Egentligen vill de avskaffa lagen. De menar att den står i vägen för yttrandefriheten.
Men vem tystas av yttrandefriheten?
kevin.shakir@opulens.se
