REVANSCH. Intima teatern i Stockholm sätter upp August Strindbergs En dåres försvarstal i ny tappning: Siri von Essen står upp mot Strindbergs anklagelser.
En dåres försvarstal av August Strindberg med flera
Scenografi och kostym: Sara Kander
Koreografi: Ossi Niskala
Musik & ljud: Malin-My Wall, Tobbe Svedberg och Niko Röhickee
Regi: Johan Melin och Therese Bergman
Medverkande: Anna Wallander
Det är ingen överdrift att säga att Anna Petterssons chefskap på Strindbergs Intima Teater har inneburit en nyorientering på denna Stockholms pärla bland teatrar. Här pågår en intensiv undersökning av essensen i skådespeleriet, ett sökande efter dess innersta väsen. Allt utanverk har tagits bort. Det som möter åskådaren är en tom scen och ett fåtal rekvisita, en avslöjande spotlight och stundtals raffinerad belysning. Även ljudet/musiken och övriga effekter är tillbakahållna. Här har skådespelaren fritt spelrum att briljera.
August Strindbergs mest furiösa text En dåres försvarstal är utan tvekan ett stycke krisdikt, en skildring av ett äktenskap som faller sönder. Romanen skrevs på franska under exilåren 1887–1888 och vållade en skandal i hemlandet, trots att Strindberg aldrig själv gav ut texten på svenska. I sitt förord skriver Strindberg:
Det här är en förfärlig bok, det medger jag utan invändningar och med svidande ånger. Vad var det som gav upphov till den? Det rättmätiga behovet att tvätta mitt lik innan det stoppas ner i kistan.
På Intima teatern ställs Strindberg mot så skilda författare som Rimbaud, Jelinek, Lacan, Engels och Schopenhauer samt feministiska klassiker som Judith Butler, Valerie Solanas och Mare Kandre. Det rör sig om en intensiv monolog med undertiteln En vansinnig kvinnas berättelse. I centrum står återigen Siri von Essen i Anna Wallanders gestaltning, i modern eller kanske snarare i tidlös tappning. På scenen finns en isblond valkyria i svart kostym med moderiktiga solglasögon, en kvinna som vet sitt värde i männens värld.
I detta sammanhang blir föreställningen till en svidande vidräkning med författaren. Anklagelserna mot Siri von Essen radas upp, eldade av August Strindbergs misogyni och paradoxalt nog samtidigt av hans glödande kärlek, ett kärlekshat som kommer från helvetet, för att citera Dödsdansen. Här förekommer den av August nersjaskade bilden av Siri som alkoholiserad och urusel skådespelerska, Siris försök att hålla samman barnen kring en sönderstörtande familj och den med åren alltmer förtvivlade flykten från hemlandet, en desperat roadmovie kantad av krossade konstnärsdrömmar.
Men den Siri von Essen vi möter är inte en kvinna slagen till slant. Hon försvarar sig mot de anklagelser som August Strindberg slungar ut. Hon företräder ett modernt kvinnoideal, som i vissa avseenden förefaller lika svåråtkomligt än i dag, med queera undertoner och med sexuellt gränsöverskridande drag. Hon klär sig i svart kostym och besöker bordeller. Kärlek blandas med hat. Här avslöjas den manliga chauvinismen i all dess ynklighet och sjuka uppblåsthet när Anna Wallander med stor exakthet hanterar texten.
En dåres försvarstal är en befriande och utmanande föreställning, en Strindbergtolkning i tiden, som borde locka både yngre och äldre publik till Stockholms mest exklusiva scen med adress Norra Bantorget.
info@opulens.se
