GENREÖVERSKRIDANDE. Den ungerske författaren Péter Esterházys sista bok Bukspottkörteldagbok har utkommit på svenska. Cecilia Persson jublar av litteraturkärlek och gråter av litteratursorg för att ett av de författarskap som hon håller allra högst är borta.
Bukspottkörteldagbok av Péter Esterházy
Weyler förlag 2018
Översättning av Ildikó Márky och Gunnar D. Hansson
Jag har läst alla Péter Esterhazys böcker och det är givetvis omöjligt att rangordna dem inbördes, delvis för att de är så tematiskt skiftande, men alltid med Péter Esterhazys briljanta språkkänsla. Han spelar stundtals i en egen författardivision med språkets ekvilibristik, tankarnas ackuratess och den ontologiska munterheten, som han självironiskt kallar det i Bukspottkörteldagbok.
Det är lite typiskt för honom att galghumoristiskt döpa den obotliga cancern till “lilla fröken Bukspott ─ och att även vetskapen om den nära förestående döden blir ett nyfiket och vetgirigt litterärt utforskande av dödens diskurser och vad som känslopolitiskt ingår i dödens väntrum. Var han en författare som genom hela författarskapet skrev en pågående poetik och reviderad språkjournal? Vilken annan författare skriver en bok som mästerverket Harmonia Caelestis för att sedan skriva boken Rättad utgåva, där han går i klinch med just sitt magnum opus? Han upptäcker att hans egen far hade varit en angivare under kommunisttiden i Ungern och utifrån ett slags sanningslidelse rättar han således historieförfalskningen i sin egen berömda släkts historia, så som den framställdes i Harmonia Caelestis.
Det är på något vis helt logiskt att han på det helt unika esterházysiska viset laborerar med den komplexa genrefrågan i Bukspottkörteldagbok. Är det en döende mans dagbok han skriver, en självbiografisk testamentsummering av sitt författarskap eller …? Han är lite som huvudkaraktären Joseph Knecht i Herman Hesses Glaspärlespelet och liksom testar läsarens förmåga att hänga med i kunskapssvängarna. Péter Esterházys eget Kastalien, att han kanske främst skrev komplexa bildningsromaner för att begripa sig på den underliga verkligheten och sin egen livsgåta? Det är just denna imponerande förmåga att laborera med så många nivåer som gör honom ensam i sitt slag.
Jag inser att det här blir lika mycket en kärleksförklaring till ett högst älskat och respekterat författarskap som en reflexiv läsning av hans sista bok, men låt går för det. Hur recenserar man en död favoritförfattares sista bok? Det faller lite redan vid de första meningarna: ”Cancer, ett bra begynnelseord, även om det inte nämndes omgående, inte med detsamma, och jag skulle heller inte tro att läkarna försökte undvika ordet.”
Det finns också något djupt berörande och talande att han som en av Ungerns mer hyllade och välkända författare är omtyckt och igenkänd av städerskan på sjukhuset. Péter Esterházy dog den 14 juli 2016, blott fyra månader efter att han avslutat Bukspottkörteldagbok. När han skriver denna ett slags dödens dagbok är han bekymrad över att han inte som vanligt kommer att hinna rätta och skriva om de svaga partierna i sin egen bok. Döden flämtade honom i nacken och hade han haft mer tid till sitt förfogande hade han kunnat sätta ord efter ord som i sina tidigare böcker. Nu hann han inte det, men för alla Péter Esterházys-älskare är självfallet Bukspottkörteldagbok en oumbärlig bok. Den skulle också fungera alldeles utmärkt som aptitretande introduktion till hans författarskap, för läsare som har turen att ännu inte ha upptäckt hans böcker. En författare som spelade i den allra högsta divisionen: Péter Esterházys egen.
cecilia.persson@opulens.se
Alla artiklar av Cecilia Persson
