POESI. En utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn. Del 2 av 2. Första delen publicerades igår.
Efter
Jag går som en babushka
en gammal gummas korta små steg
fem centimeter åt gången max
min krumma rygg svänger
svänger
i ett försök att göra rörelsen genom den tjocka luften
lättare
hela kroppen
allt jag har kvar
för att kunna gå efter min älskade
från parkeringen in till matbutiken
Orfeus och Eurydike
han vänder sig inte om
han försvinner bort i fjärran
han vet redan
han vet och han vill inte se igen
Kanske är det kinesiska kvinnor från förr jag liknar
Ja, jag har lindat mina fötter
Jag, som sprang barfota i skogen
På fotsulor hårda som tilltrampad jord
hemma där tallarna var som högst
Nu vaggar jag på såriga fötter
försöker mäta mina steg med blicken
tar ut dem så långt jag kan
Är det fem centimeter eller mindre
jag vet inte, jag har tappat mina siffror
där borta där jag tappade min kropp
och mina starka, långa steg
Psalm
Det finns något
i förluster
som påminner om en seger
Kraften
att bära vikten av sin egen skalle, sitt eget kött
under trycket av ett annalkande oväder
värme som bygger murar av migrän
kölden som kommer när himlen ännu inte har öppnat sig
bara pressar neråt, mot marken, med en osedd, obönhörlig hand
Glaskvinnor
Det har blivit dags att summera
rationalisera
patologisera?
så här efter allt och över tid
De tomma dagarna lämnar öppet
för det som är och det som var att lägga sig tillrätta
forma sina mönster i oss, våra inre landskap
som ett komplement till barndomens fält och åkrar,
klätterträd och stranden där jag fick min första mens:
kontorslandskapet, uppritat i nerver och muskelmassa
Det har blivit dags att summera.
Pianisten Vladimir Horowitz trodde i perioder att hans händer var gjorda av glas
med skräck lade han fingrarna på tangenterna
och spelade, övertygad om att huden, senorna, benen kunde splittras av nästa anslag, nästa takt
fenomenet är nästan vackert; kroppen som metafor
och väl om än sparsamt dokumenterat genom medicinhistorien
glasmannen som sorgsenhetens uttryck, prestationen som den yttersta skörheten
Det har blivit dags att summera.
De senaste sju åren har sjukskrivningar för utmattningssyndrom
sexdubblats
och mer, detta nådens år
det är inte de som ramlat som kostar samhället mest
utan alla de som är på väg
det är inte männen, utan kvinnorna som faller mest
som om hysteria, livmoderns förbannelse, återigen drabbat vårt samhälle
som då, då pianoben och stolar måste döljas
till stor kostnad och bedrövelse
vi sveda och värkkärringar som faller vid vägkanten
och barnen, så unga
rita om landskapet
det är inte de som är framme, utan de som borde vara det som faller
Pianisten Vladimir Horowitz trodde att hans händer var gjorda av glas
med skräck lade han fingrarna på tangenterna
Jag har ett höj-och sänkbart skrivbord
för bästa ergonomi
på en lapp har jag skrivit upp vad föreläsaren sa
om jag arbetar stående varannan timme
motsvarar det minst 350 kalorier om dagen
nästan tio kilo om året
friskvård
under arbetstid
Manligt-offentligt-rationellt?
Kvinnligt-privat-känslosamt?
Den heliga budgeten föreskriver
och vi fyller i
En chef säger
Vad ska jag göra då? Säg, vad ska jag annars göra för att räcka till?
Efteråt ett utrymme, blankt.
Fyll i själv, efter nummer
Andra säger vi har tittat i ditt schema
Vad gör du med all din tid?
Du måste prioritera
(livmodergöra: städa, diska, tvätta, damma, det är bara samma och samma)
De säger men hon kan ju inte, hon har ju barn
Han har gått hem, är på lunch, har viktigt möte
Fick en ny idé, resultatet är allt, du vet ju hur duktig han är
Vi måste sporras av att tävla mot varandra
Vi måste nå upp och fram och ut
De säger du som är så duktig kan väl
De säger dig kan jag lita på
De säger du vet ju hur jag har det (ja)
De säger bra, fast bättre
De säger siffrorna, just nu
De säger vi måste nå högre
De säger de andra har ju inga problem
De säger nu blir jag faktiskt besviken
De säger nej och ja och fast och nej och ja och fast
Till samma resultat. Allihop.
De säger du måste kunna ta kritik
Vara prestigelös
En teamplayer
Fast
Ta för dig mer
Om du ska framåt
Säger men jag måste gå
Du måste lära dig prioritera
Du måste lära dig säga nej
Jag blir orolig för dig
Work-life balance
Står i vårt styrdokument
De går hem
Jag säger ja.
Jag ordnar
Jag löser
Jag är Ordet och ordet är jag
Jag är duktig flicka
Jag arbetar ett komma nittiotvå extra år på fem vanliga
Vad ska jag göra då? Säg, vad ska jag annars göra för att räcka till?
Bär stressen som en silverbricka på bröstfickan
Bygger egenvärde genom dekonstruktion
Från individ till prestation
Från tänkande till trött, trött, trött
Sen säger jag nej
Sen säger jag nej på ett annat sätt
jag säger nej och är konkret
jag säger nej och ler
jag säger nej och gråter
jag säger nej och blir arg
det tar månader innan det blåser över
om det nu blåser över
men nejet hördes inte
jag hör det inte heller
–
Sen blåser sommarvind
och jag sitter tung på förstutrappan
kommer inte längre
på fem månader.
–
Ni kan ju det där med budgetarbete:
någonstans måste kostnader dras.
Jag ropar, Maria! Manligt-offentligt-rationellt, kvinnligt-privat-känslosamt
jag ropar vid ditt fönster
Kom ner, lås upp och låt mig gömma mitt ansikte vid ditt bröst
En liten stund bara
Nådens år
nåden.
De senaste sju åren har sjukskrivningar för utmattningssyndrom
sexdubblats
Glas som fylls eller töms till hälften
ett utrymme, blankt
det är inget tak ens, det är väggar
roll och människa
vatten och glas
hur kan du se skillnad?
Efteråt ett utrymme, blankt
fyll i själv, efter nummer
I mötet med läkare och terapeut
möts den yttersta välviljan
och driften att markera
sårbarhetens
gränser
dess medicinska natur
känslospannet krymper
tröttheten krymper
som vi är tillåtna
utan att falla utanför kategorin
normal
säkerligen hjälpta därav?
Jag ropar, Maria: manligt-offentligt-rationellt, kvinnligt-privat-känslosamt
Jag ropar vid ditt fönster
Av HR lär jag
att lidandet alltid är privat
och det privata alltid personligt
vi mänskliga resurser i
organismen företag
detta nådens år,
nådens
Det har blivit dags att sammanfatta
såhär dagarna mellan
när det finns tid för det som är och det som var att lägga sig tillrätta
att forma sina mönster
i oss, våra inre landskap
manligt offentligt rationellt
kvinnligt privat känslosamt
Pianisten Vladimir Horowitz trodde att hans händer var gjorda av glas
med skräck lade han fingrarna på tangentern
Om författaren
Elin Sand kallar sig poet undercover i affärsvärlden. Och duktig flicka. Före detta.
Hon arbetar på diktsamlingen Deadline: en utbränd poets rapport från den så kallade privata sektorn, som dokumenterar ett (eget) fall in i den nya epidemi som heter utmattningssyndrom, en sjukdom som hisnande nog har sexdubblats sedan 2010 med över tre gånger så många drabbade kvinnor som män.
Konsekvenserna går långt bortom sjukskrivningstid och kostnader: vårt sätt att leva och arbeta kan ge oss hjärnskador. Detta behöver beskrivas och förstås. Inte i siffror, utan hur det känns i huden, i kroppen, i hjärnan att gå sönder. Och varför!
Elin arbetar på ett större svenskt företag. Hon har höj- och sänkbart skrivbord, kavajer, projekt, möten, chefer, resor, inre krav, yttre krav och övertidstimmar bakom sig. Tills det tog slut. Tills det inte ens gick att förstå orden i ett kort mail. Sen låg hon i en soffa och tittade på en bukett tulpaner som långsamt dog. Att borsta tänderna var ett projekt som fick kroppen att skrika av utmattning och hjärnan att glömma hur man satte på korken på tandkrämstuben.
Elin Sand är en pseudonym.
info@opulens.se
