KONSTNÄRLIGT SÖKANDE. Vilken strategi kan konsten ha för att göra sig relevant i dag? David Zimmerman ser Qiu Zhijies “totala konst” på Lunds konsthall.
Mycket i konsten är stort nu. Jättestort. Ta stjärnfotografen Andreas Gursky, aktuell med en uppmärksammad utställning på Hayward Gallery i London, och hans svindlade panoramor av civilisationen. Eller Ai Weiwei, som i sin senaste film Human flow låter kameran visa mänskliga flöden i fågelperspektiv likt en Planet Earth-film. Men om dessa gör den globala kapitalismens monstruösa skala till sitt motiv, är de också konstnärer som hittat imponerande sätt att profitera på samma stora marknad. Liksom de giganter jag nämnde med viss skepsis i min första krönika här, Anselm Kiefer och Olafur Eliasson eller, säg, Damien Hirst, som med industriliknande verkstäder och enormt kapital kan tävla i spektakulärt prål.
Men vilken strategi kan konsten ha för att vara relevant i dag? I samhällets alla kliniska nyttokalkyler får man anta att konsten kräver visst entreprenörskap för att leva. Är det så fel? Den ”stora konsten” är konsekvenser av och samtidigt svar på en värld vars flöden av information, kapital och människor är just oöverskådliga och omöjliga att avbilda, ja nästan sublima.
På Lunds konsthall presenteras dock en lite annorlunda strategi hos ytterligare en betydande konstnär med rumsligt stora verk: Qiu Zhijie, född 1969 i Fuijan. Utställningen Resor utan ankomst tar ett retrospektivt grepp om Qius konstnärskap och en konstideologi som tar avstamp i frågan om det globala tillståndet, vars tilltagande splittring för Qiu Zhijie är en andlig sjukdom.
När jag såg Qiu första gången på Venedigbiennalen trodde jag att han främst ville säga något om Kinas historia. Han hade kopierat och förstorat en bildrulle från den sena Mingperioden proppfull med människor och kladdat dit små roliga och poetiska textrader. I Lund har Qiu med sig sjok av stora fiktiva kartor, absurda maskiner, videor, fotografier, tygdrakar, korgar med frukt, speglar, mängder av personliga ägodelar – rubbet! Det är inte tal om något lokalt eller historiskt, utan vad han själv kallar ”total konst”. I ett av verken, som går ut på hur Qiu kalligrafiskt kopierar verket ”förordet till Orkidépaviljongen” tusen gånger på ett papper, framträder något som gör Qius ”totala konst” intressant i relation till problemet med konstnärliga strategier under globaliseringen.
Konstnärens noggranna video- och fotodokumentation av hur pappret fylls till en svart massa av bläck allteftersom han skriver över sina eleganta tecken visar hur konsten för Qiu är ritual – oavsett om han gör kalligrafi, tatuerar sig eller målar kartor. Men ingen mytisk eller religiös sådan. Den italienske filosofen Mario Perniola myntade på 80-talet begreppet ”ritual utan myt” för att förfäkta ett estetiskt tänkande och handlande som placerade sig utanför både ekonomins krassa ändamålsenlighet och metafysiska vidskepelser om godhet eller sanning. För Qiu är skriftens mytiska innehåll inte viktigt, utan ritualen i att skriva det extremt många gånger, att upprepa det bekanta tills det blir nytt. Till grund för Perniolas begrepp ligger vad han kallar ”generell estetik”, där den estetiska blicken föregår rationella och moraliska principer, principer som i dag ändå är tomma på innebörd. Kanske är det också vad Qiu Zhijie menar med ”total konst”: att återupptäcka konsten i allt. Alltså något helt annat än Hirsts eller Eliassons ”stora konst”.
Ja, det är det långsamma snarare än det stora hos Qiu som känns viktigt, sökandet snarare än det spektakulära resultatet. Resor utan ankomst gör med ritualer och långa tagningar revolt mot känslan av att allting skulle vara färdigt, kartlagt, optimerat. Mot känslan att satelliternas ögon inte lämnar någonting kvar för fantasin och tron att konsten skulle kunna tillfredsställa konsumentens krav på effekt. Helt enkelt en revolt mot den stora tråkigheten.
david.zimmerman@opulens.se
