BESTICKLIGHET. För den överväldigande majoriteten i Sverige har Svenska Akademien fatalt misslyckats med att hantera sina interna konflikter, kan man nog på goda grunder anta. Man kan därtill anta att förtroendet för denna institution – vars yttersta syfte är att sprida bildning – är kört i botten.
Den som vill sätta sig in i denna så kallade skandal får svårigheter. Vi talar om en sluten institution, där det dessutom råder tystnadsplikt och där ingen utomstående har insyn i vilka principer och regler som gäller vid beslut om priser och prestigefyllda utmärkelser. Transparens är inte ett användbart ord i detta sammanhang. Till råga på allt måste denne ambitiöse person sortera bland en uppsjö av rykten om både det ena och det andra. Och säkert ta ställning i den rika floran av anklagelser och påhopp. Ett närmast ogenomförbart uppdrag. Frågan är om ens akademins ledamöter kan reda ut vad som egentligen hänt bakom de lyckta dörrarna, särskilt om man tar i beaktande att ledamöter dras med i mediastormen och uttrycker sig i affekt som om de inte hade läget under kontroll. Att fullt ut begripa denna löjeväckande cirkus är sannerligen inte lätt.
Samtliga medlemmar av Svenska Akademin har sina bundsförvanter och man får innerligen hoppas att de inte gynnar dessa för att de är just bundsförvanter. Det är en fråga om integritet, värdighet och förmodligen också respekt för akademiens månghundraåriga stadgar. Men nu talas det om jäv och mutor. Och det är antagligen ingen djärv gissning att mer kommer att komma ut ur denna smutsiga byk, till exempel avslöjanden om vänskapskorruption. Om så är fallet så kan det inte vara lätt för en man eller kvinna att ha sina vedersakare i akademien; svårt blir det för dessa att erhålla pekuniära priser och olika hedersbetygelser.
Nu har Svenska Akademiens ledamot Anders Olsson i egenskap av ”tillfällig ständig” sekreterare fått i uppdrag att reda ut den minst sagt svåröverskådliga röran, där bland annat ledamoten Katarina Frostenson varit delägare i maken Jean-Claude Arnaults famösa kulturbolag Forum, som mottagit ansenliga summor av Akademien. Hennes delägarskap lär ha varit en nyhet för de andra ledamöterna, om man nu ska tro på det. Ja, misstänksam måste man nog vara mot alla ledamöter som rimligtvis borde ha känt till att något inte stod rätt till. Efter att nyligen ha läst Agatha Christies Mordet på Orientexpressen undrar jag, inspirerad av den snillrike och smakfulle Hercule Poirot, om det kan finnas någon oskyldig i denna knivhuggsstinna akademiska oreda?
melker.garay@opulens.se
