METAMORFOSER. I Sabinha Lagouns debut är talande katter och manliga sjöjungfrur insmugglade i texten. Anna Remmets tycker att boken är bäst i sina avskalade och vardagsnära delar.
Koreografi av Sabinha Lagoun
Venaröd förlag 2018
Titeln på Sabinha Lagouns debut är Koreografi. En mer självklar titel hade annars varit Metamorfoser, men också koreografi betecknar ju å andra sidan rörelser som inte alltid är självklart logiska, men ofta estetiskt intressanta. Liksom i Andrea Lundgrens nya hyllade novellsamling Nordisk fauna består metamorfosen hos Lagoun i att gränsen mellan människa och djur osäkras.
Lika kännetecknande för berättelserna i Koreografi, en bok som inte självklart låter sig inordnas under vare sig etiketterna fragmentarisk roman eller novellsamling (och som även innehåller några dikter), är dock utsattheten. Den utspelar sig i en urban, socioekonomiskt utsatt kontext och skildrar olika existenser i marginalen. Några som återkommer i flera av berättelserna är Sergeanten och hans döttrar Lilladrottningen och Iris. Sergeanten är inte, åtminstone inte längre, sergeant, utan fattig och arbetslös. Men när han lämnar Lilladrottningen på skolan försöker han låtsas som om han ska till ett jobb.
Lilladrottningen går ensam till affären och handlar på krita och sitter vid busshållplatsen med systern Iris och väntar på en mamma som sedan länge försvunnit och inte tycks komma tillbaka. Nima har varit lärare i matematik, men är numera en av de män som tillbringar en stor del av dagen med att läsa tidningar på stadsbiblioteket i Stockholm för att få tiden att gå. Han försöker förgäves etablera kontakt med en kvinna som bor i samma hyreshus som han och som har sprucken läpp och blåtira när de möts i trappan. Bland de utstötta och utsatta finns alltså både barn och vuxna.
Men så plötsligt nämns en svans, som i förbigående. Och den sitter på ett av barnen som bor i lägenhet och går i skola. En man hamnar i samspråk med en talande katt utan att det framstår som särskilt anmärkningsvärt. En ensam kvinna tar med en fisk in i sin lägenhet som snart förvandlas till en manlig sjöjungfru. Hon tar förvandlingen med jämnmod och funderar på om det går för sig att gifta sig med sjöjungfrur.
Kanske är det ett tecken på inskränkthet att fråga sig vad dessa inslag betyder, men liksom med alla komponenter hos en text måste en oundvikligen fråga sig vad de gör med texten. Understryker de utanförskapet och det stigma som socioekonomisk utsatthet skapar? Blir den fördömande blick som den marginaliserade utsätts för till en svans, något som häftas vid ens kropp? Eller är glidningarna mellan djur och människa ett sätt att förtrolla den urbant grå och ofta brutala tillvaro som skildras? Kanske är det helt enkelt en kommentar till litteraturens möjlighet att överskrida gränser, förvandla och främmandegöra? Eller allt på en gång.
Till skillnad från i ovannämnda Lundgrens noveller är metamorfoserna, eller snarare glidningarna, hos Lagoun inga katharsiska ögonblick. Snarare är de insmugglade i texten på ett sätt som får läsaren att tro sig ha läst fel, stanna upp och gå tillbaka i texten. Stod det verkligen att flickan har en svans? Att på detta sätt bryta av läsningen, få den att hacka och få läsaren att tvivla både på sin läsning och på den värld som skildras kan vara ett spännande litterärt grepp.
Att dessa inslag i Koreografi stundtals blir enbart störande beror kanske på att de bryter in i en prosa som är som mest effektiv i de enkla, avskalade, vardagsnära scenerna. Som när Lilladrottningen är i affären och en farbror frågar vad som står på hennes tröja. Det gemytliga samtalet mellan ett barn och en vuxen som testar dess läskunskaper förbyts gradvis i något betydligt mer obehagligt som når klimax när gubben hånfullt konstaterar att det står ”White Lady” på Lilladrottningens tröja, men att det ju inte alls passar, för hon är ju inte vit. Här punktmarkeras plötsligt Lilladrottningen i blixtbelysning för sig själv och för läsaren. Hon upphör inför sig själv att vara bara ett barn och blir till en representant för något som i mannens och hans alltför många likars ögon inte hör hemma i den värld hon trodde var hennes. Detta om något är en litterär metamorfos i ordets mest intressanta bemärkelse.
Helhetsintrycket av Sabinha Logouns säregna debut är alltså spretigt, både till form och kvalitet. Lika spretigt som lemmarna på de små spindelapor som pryder omslaget och som också figurerar i boken, även om de lätt misstas för (och kanske också är) helt vanliga barn. Med svans.
Koreografi kommer på lördag att presenteras av Sabinha Lagoun tillsammans med tre andra aktuella böcker och deras författare när Kulturscen Opulens har premiär i Lund.
anna.remmets@opulens.se
