TILLBAKABLICK. Jag var inte ens påtänkt 1981 när fenomenet MTV föddes, detta nya sätt att förmedla musik. Ändå kom denna musiktelevision att spela en stor roll i mitt liv.
I dag är det stora skämtet ”MTV – trettiosex år, femton år med musik”. Naturligtvis finns det en trist verklighet bakom detta. Kanske är jag rent av den sista MTV-generationen som kunde se musikvideor dygnet runt – eller musikvideor över huvud taget.
VJ:s, videojockeys, blev det nya stora yrket som musikdyrkande ungdomar började att sukta efter: att få stå där i studion och presentera videor låter i dag så futtigt, men då var det inte det. Morgon, middag, kväll och som sagt natt fanns musiken där i den så elakt kallade dumburken. Karaktäristiskt för MTV var dess topplistor. När jag gick på gymnasiet brukade jag börja morgonen med Top Ten Countdown. Det var så många låtar man hann med att lyssna på innan det var till att springa mot bussen: precis, för man behövde inte titta utan det räckte gott och väl med att lyssna. Jag kan inte svära på det, men så här många år senare känns det som om man dessutom var skonad från reklamblocken och hojtande människor på morgonradio. Men det var då det. Reklamen, som började som små fyndiga slogans för kanalen, spårade snabbt ur i det alldeles ordinära, irriterande och ständigt återkommande.
MTV var under sin tidiga historia inte alltid progressiv i alla frågor, men konceptmässigt förstod man sig på – eller snarare upptäckte – att realityserier var framtiden. Minns ni Real World? Detta originalformat som i dag är utslitet och möjligen en förbannelse, det låter jag vara osagt. Men MTV slutade inte där – hur skulle vi kunna glömma program som Celebrity Rehab with Dr Drew, A Shot at Love with Tila Tequila, Jersey Shore eller Pimp My Ride? Och ungdomarna i 16 and Pregnant och uppföljaren Teen Mom, eller kärleksbedrägeri över Internet i Catfish: The TV Show? Säg mig den generationskamrat som åtminstone inte funnit ett avsnitt av en av MTV:s största succéer The Osbournes fenomenalt roligt! Men nu har jag liksom själva kanalen kommit bort från ämnet, musiken.
Denna tevekanal som gav så mycket har med åren frångått sin ursprungliga form med rockmusik för yngre vuxna till ytlig underhållning för tonåringar. Nu ska jag framhålla att en hel del program på MTV faktiskt är bra men det är inte musik. Anledningen är att man funnit att videor idag är passé, medan jag snarare skulle hävda att det beror på att kanalen inte ens försökt konkurrera med exempelvis YouTube och streamingtjänster som Tidal. Man upptäcker inte längre talanger, man bjuder in dem till olika galor och prisutdelningar – sådana som jag förr brukade sitta bänkad framför teven halva natten för att se live (trots att repriserna sändes i månader efteråt), men som man i dag inte höjer på ögonbrynen för och än mindre byter kanal till. Nya genrer fick sin stora chans på MTV, men i dag finns det inget som tyder på att man ens letar efter det nya.
Musikvideor, denna form och detta hantverk. Viacoms systerkanal VH1 skapades för oss lite äldre. Där skulle vi få oss lite lagom med pop, men vad hände? Jo, av de två giganterna har VH1 gått segrande ur kampen: allt till musikvideons försvar. Och det är helt enkelt befriande, fokus och inte trams.
Music Television slutade att vara viktigt för mig för länge sedan, och jag erkänner att jag saknar den.
linda.bonstrom@opulens.se
