OBILDNING. Är utbildning av medborgarna ett värde för samhället? Nej, om man får tro Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, som gör sig till tolk för en utbildningsnihilism som en viss typ av höger övertagit från vänstern.
Ivan Arpi gör i Svenska Dagbladet ett försiktigt positivt referat av ekonomiprofessorn Bryan Caplans provokativa tes i dennes bok The case against education. Why the education system is a waste of time and money (Princeton University Press 2008). Arpi sällar sig därmed till den medieålderns skara av provokatörer som inte själva behöver stå för sin provokation.
En tes hos Caplan och därmed hos Arpi är att de jättesummor som samhället lägger på utbildning i stort sett är bortkastade. Utbildningens enda syfte sägs vara att producera ett examensbevis, som är av värde för den enskilde i så måtto att det upplyser arbetsgivaren om att innehavaren uppfyller kraven för anställningsbarhet. Men detta är i själva verket ett skenspel, eftersom utbildningen varken ger mätbara färdigheter eller ger en god bild av individens förmåga inom ett visst område. En given invändning är att den som gått en viss utbildning har övat upp en färdighet att tänka. Den avvisas av Caplan, som menar att det inte finns bevis för att den enskilde förmår att generalisera exempel till abstrakta begrepp. Man frågar sig vad dylika resonemang bygger på. Är det verkligen belägg för att utbildning är meningslös? Är det inte snarare tecken på att utbildningen inte varit tillräckligt bra, inte tillräckligt inriktad på just tänkande och slutledning, hypotesprövning och så vidare? Eller att man utbildat fel studenter i fel saker?
Direkt osmaklig blir Arpi när han framför det allmänna påståendet att de kunskaper som grundskolan och gymnasiet förmedlar är utan värde, vilket bevisas av tv-programmet Smartare än en femteklassare – en uppvisning av alla de meningslösa kunskaper som inte någon människa har glädje av. Eller ännu värre när han hävdar att ingen ärligen kan påstå sig ha användning av sitt tredje skolspråk, ett nonsensresonemang som på sistone vunnit burskap i vår offentlighet. Härförleden framträdde en av mikrocefalerna på SVT – jag drar en tystnadens barmhärtiga slöja över hans namn – i ett nyhetsprogram och påstod att det i vår ”moderna” tid inte finns behov av språk förutom av ”stora” språk som mandarin eller spanska. ”Beviset” för att man inte haft någon nytta av det tredje språket är (hos Arpi liksom hos tv-profilen) individernas egna påståenden. Hur var det med vetenskapligheten här då? Var finns definitionerna av språkfärdighet, var finns mätningarna?
Den högervridna opinionsbildning som Caplan och Arpi representerar är en fortsättning på den antikunskapskultur som utminuterades på 70-talet, men på den tiden från den motsatta politiska flygeln genom profeter som Ivan Illich, Nils Christie med flera. Då utkom en strid ström av debattböcker med titlar som Om skolan inte fanns, Samhälle utan skola och så vidare. Marknadshögern har insett vänsterflummets användbarhet precis som tidigare då man lät olyckliga mentalpatienter löpa vind för våg under förevändning att man ”befriade dem från bojorna”. Vi har för närvarande en skola som befinner sig i kris. Genom att hävda att skolkunskaper ändå är meningslösa skapar man ett raison d’état för den skandalösa skolpolitik som lett till det nuvarande tillståndet.
Arpis och Caplans ståndpunkt tangerar också något som är allvarligare än utbildningsnihilism, nämligen bildningsnihilism. Bildning är något som berör existentiella dimensioner, djupare skikt av personligheten, vilket också gör den till en aristokratisk kapacitet. Bildning sägs vara något ”elitistiskt”. Detta gör den till något förhatligt i en populistisk epok som vår. Den måste därför försvaras med rasande energi. Angreppet mot språken är ett tydligt exempel på bildningsfientlighet, ty alla vet att språk öppnar nya världar. Men bildning är inte bara humanistisk utan kan också vara matematisk och naturvetenskaplig. Arpi presterar ett bildningsfientligt bravurnummer: man rycker ut ett exempel eller helst många och ställer frågan: Vad har man för nytta av det? Som tänkande människor förstår är det en obegåvad synpunkt. Här gäller i högsta grad att helheten är mer än summan av sina delar.
Det finns sålunda inga skäl att gå bildningsnihilismen till mötes, men hur förhåller det sig med utbildningsnihilismen? I den offentliga debatten gör man knappast skillnad på dessa, men detta leder till svår tankeoreda. Bildningsnihilismen är ett uttryck för klassisk antiintellektualism och som sådan representerar den det värdetomrum som är så utmärkande för vår samtid. I utbildningsnihilismen finns däremot tankar som mycket väl kan vara riktiga. För vem kan gå i god för att vår nuvarande utbildning är den bästa möjliga? Vi vet ju att många arbeten som tidigare inte ansågs kräva någon speciell utbildning i dag anses kräva högskoleutbildningar, vilket lett till att högskolor vuxit upp som svampar ur jorden. De yrken om vilka detta gäller har alltså akademiserats. Innebär det att befattningshavare som genomgått dessa utbildningar också självklart är kompetentare än sina äldre kolleger, som inte genomgått dem?
Denna process har löpt parallellt med en annan, nämligen avakademiseringen av yrken som tidigare ansågs som självklart akademiska. Det kanske mest klassiska akademikeryrket förr var läroverkslärarens. Men hur förhåller det sig med hans eller hennes sentida efterföljare gymnasieläraren? Han eller hon har fått en intill meningslöshet förtunnad ämnesutbildning kombinerad med ett antal ”yrkestekniska” färdigheter, som att döma av tillströmningen till utbildningarna mycket få sätter värde på. Allt detta är exempel på något som ekonomen Mats Alvesson kallat ”tomhetens triumf”. Lever vi i den bästa av världar?
info@opulens.se
