ARBETE & FRITID. Första gången jag hörde någon tala om att inte arbeta gratis på fritiden var för några år sedan. Han var välavlönad IT-anställd och hade en period av hög arbetsbelastning och höga krav på jobbet. Men jag tänkte ändå: Kan man värdera sig själv och sitt arbete så här?
Den manlige IT-anställde talade om något som jag aldrig hört bland mina kvinnliga lärarvänner. Men kanske bör vägran att vara teknisk support utgöra en förebild för oss andra att vägra tillgänglighet och emotionell support.
I grunden råder ett likartat förhållningssätt i båda branscher: man ska göra så mycket som möjligt med samma eller utebliven uppskattning, man gör det ju för sig själv. Synen på arbetet som självförverkligande går igen på alla områden. Här finns en risk för att just kvinnor drar det kortaste strået, oavsett om man är den som ska förverkliga sig själv eller om man har barn med en man som ska göra det. I båda fallen kan det bli fråga om gratisarbete i produktions- respektive reproduktionssfären.
Jag gick själv från att vara kulturfrilansare – där jag inte sällan satt med fem–sex olika jobb samtidigt – till att bli något slags IT-arbetare. Väl ute ur det ekorrhjulet (och in i ett nytt) börjar jag ana de långsiktiga effekterna av kulturarbete. För vari bestod egentligen den konstnärliga friheten? De egna tiderna och engagemanget verkade snarare bakbindande än frigörande. För varken den påstådda friheten, prestigen eller meriterna kompenserade min uteblivna pension, den låga ersättningen (eftersom man lade ner den tid som krävdes) eller ångesten över alla skulder och uteblivna läkarbesök.
Konsterna, som tidigare var tätt knutna till tekniken, blev för några århundraden sedan sköna. Till skillnad från konsthantverk och läkekonst kom de att särskiljas från nyttorollen. Den rollen har i stället kommit att spelas av tekniken. Men i dag börjar rollerna luckras upp. Konsten rör sig mot funktionalitet, kommers och nyttobaserad värdering. Det handlar om vilka som får utöva den som arbete och vilka som får ta del av den. Det finns ingen plats för konflikt och det är i sig självt något politiskt funktionellt. IT-branschen rör sig långsamt i motsatt riktning – friheten att inte producera för stora teknikbolag, ordningsmakten eller banker utan i stället för en bättre värld lockar självlärda teknikbegåvningar till föreningar och open source-projekt.
Samtidigt vilar vår tid ännu på de gamla historiska uppdelningarna. Myten om kulturarbetarens frihet och om konsten som ett inre kall och självuttryck lever kvar i synen på gratisarbete och döljandet av det kollektiva arbete som läggs ner i verken. Denna myt bidrar till att skönmåla allehanda konst- och kulturprojekt i utsatta områden eller på motorvägar som ska mjuka upp konflikterna kring uteblivna politiska satsningar.
Även i gör det själv-politiken och gör det själv-kulturen riskerar bristfällig arbetsdelning, konflikträdsla och ett evigt idealiserande av den som ger upp sig själv och ogillande av den som säger nej att ge glädjen i det gemensamma skapandet en bitter eftersmak. Den här sortens praktiker behöver en aktiv diskussion som bryter den generella arbetsdelningen.
Som vi skrev i Brands temanummer om militant glädje: Det vi vill är att komma bort från arbetssamhällets uppstyckning av våra liv till skilda, bestämda funktioner, och särskilt uppdelningen mellan arbete och fritid. Det handlar om vilka värden som skapas. Vilka vi tillåts eller inte tillåts bli i dessa miljöer och sammanhang.
samira.ariadad@opulens.se
