ÖGONBLICKSKONST. Varför är inte politisk konst så kul längre? David Zimmerman besöker en situationistisk utställning på Mjellby konstmuseum och funderar på den politiska konsten då och nu.
Känner även du att något saknas? Livets basala behov är uppfyllda – och ändå? Kanske beror det på att vår kreativitet är ekonomiskt förutbestämd. Att den storskaliga profitjakten gör dig, dina medmänniskor och dina ägodelar utbytbara i en cirkulation av varor, att bytesvärdet övertrumfar bruksvärdet! Ungefär så lyder åtminstone diagnosen enligt Guy Debords citatmaskin Skådespelssamhället från 1967: ”Första fasen i ekonomins herravälde över samhällslivet medförde ett uppenbart förfall från vara till hava i varje bestämning av mänskligt skapande. Den nuvarande fasen, där samhällslivet är fullständigt ockuperat av ekonomins samlade resultat, leder till en allmän förskjutning från hava till synas vara […].”
Det är 50 år sedan Debord och 68-vänstern protesterade mot konsumismens frammarsch, vilket känns rätt avlägset och naivt. Det tänker jag i alla fall då jag – i vår cyniska spekulationsvärld som tagit farsartade riktningar sedan dess – en dag står ensam vid en motorväg. Hård vind och loja fåglar över Hallands ödsliga fält, det tar ett tag innan jag hittar till Mjellby konstmuseum som dagens första besökare. Här, av alla ställen, har nämligen gjorts plats för Debords spöke. Utställningen Oenighet ger styrka – Bauhaus Situationiste 1960–1975 har visats i Kristianstad – eftersom det var i en stuga utanför Örkelljunga som allt hände – och nu hamnat här, utanför Halmstad.
Det är svårt att undvika tanken: Vad lära av Situationistiska internationalen idag? Debord bildade sin Marx-inspirerade grupp i Italien 1957. Man menade att den avancerade kapitalismen hade gjort konst, filosofi och politik ofarligt, till förutsägbara bytesrelationer mellan människor. Konsekvensen: det sociala livets tilltagande tomhet. I stället fordrades antikonstnärliga, antipolitiska och antifilosofiska terrorhandlingar. Civil olydnad och plötsliga situationer skulle rycka människorna ur deras depressiva sömn. Det första jag gör i utställningshallen är just att höra Guy Debords röst mässa i ett par hörlurar om ”ögonblickets fulla komplexitet” och ”betydelsen av en värld utan betydelse”.
Men sedan får den franske gurun ge plats åt Asger Jorn och Jørgen Nash, konstnärsbröderna som – får jag lära mig – bröt sig ut och placerade sig i Örkeljunga. De ansåg att de andra situationisterna gjorde konsten alltför instrumentell och osjälvständig. Härifrån utgick sedan omtalade ”attentat” som halshuggningen av av den lilla sjöjungfrun på Langelinie 1964; en visselpipskonsert som störde Danmarks folketing 1972; ett improviserat karnevaltåg som ockuperade gatorna i Köpenhamn eller Mette Aares performance där hon kamouflerade sig till ko. Lokalen är proppfull av videor, expressionistiska målningar, planscher, lekfulla skulpturer. Det mesta oförutsägbart, och, får jag tillstå, förvånande vitalt.
Så pass att jag undrar: Varför är inte politisk konst så kul längre? Det som utmärker en del omtalade politiska verk av i dag, säg Vilks teckningar eller vissa Ohlson Wallin-fotografier, är knappast bristen på situationer, utan snarare bristen på det oförutsägbaras intensitet. Plötsligt känns flera samtida politiska verk som färdigskrivna replikskiften. För de dansk-skånska situationisterna handlade konsten om att öppna ögonblickets komplexitet bortom rotade sociala relationer snarare än att förädla dessa till konst.
Visst, i lokalen på det halländska fältet har situationerna ändå glasats in till kuriösa objekt utan större politisk verkan. Men en riktningslös glöd lämnas kvar i mig när jag går därifrån. En påminnelse om att 68-rörelsens jubileumsår ger anledning att åter ställa Jorns och Nashs frågor om konstens roll och autonomi, något som många redan gör. Sverigeaktuella Pussy Riot har kallats nysituationistiska. Elis Burraus nya roman Karismasamhället har paradoxala situationistiska ansatser från en ny position och tid. En tid som inte ser en återvändo till 68-rörelsernas entusiasm, men som hungrar efter det där något: ett brott som väcker oss ur det förutbestämda.
david.zimmerman@opulens.se
