MUSIKALISK EXOTISM. ”Att utforska ‘främlingskap’ inom ramen för en festival som har ‘avkolonisering’ som måtto är att exotisera något som de flesta över huvud taget inte ser som något främmande”, skriver Andreas Engström.
Två kvinnor och två män sitter i en soffa vid sidan av scen, pratar och dricker te. En reser sig upp, går fram till bordet som löper längs med scen och börjar spela på laptop och några objekt. Någon till ansluter sig. Ett kollage av inspelade röster hörs där musikerna berättar om hur de upplevt främlingskap. Detta varvas med en diskussion om standardtiden, Greenwichtiden, som sedan 1800-talet organiserat och koloniserat världen.
Den sceniska konserten Salim’s Salong gavs nyligen inom ramen för festivalen MaerzMusik i Berlin. I höstas hörde jag den också i Luxemburg. Premiären var i Frankfurt någon månad tidigare. Verket är en uppdragskomposition till den tyske tonsättaren Hannes Seidl. I stället för att komponera ett eget verk engagerade han fyra musiker som han hittat ”på internet”. Under regisserade former träffades de alla fem för att diskutera musik och kultur, spela och spela in tillsammans.
Bortsett från Amet, född i Kamerun och huvudsakligen uppväxt i Tyskland, känner jag till musikerna sedan länge. Jacqueline George träffade jag vid flera tillfällen under min tid i Kairo 2012 och 2013 då jag också intervjuade henne. Seth Ayyaz hade jag kommit i kontakt med innan dess. Framför allt kände jag Cedrik Fermont. Jag recenserade ett par skivor på hans etikett Syrphe 2007 och träffade honom i Bryssel 2008, vilket resulterade i en omfattande intervju som publicerades 2009. Sedan dess har vi setts upprepade gånger och jag har följt hans verksamhet.
Under mer än ett decennium har Fermont företagit omfattande turnéer, framför allt i Sydostasien och i Mellanöstern. Det mesta organiserar han själv, vilket innefattar konserter med experimentmusiker och popmusiker, etablerade och unga. Nyligen släppte han en trippel-cd med musik från Mellanöstern. Hans bok Not Your World Music. Noise in South-East Asia är författad tillsammans med Dmitri della Faille, utgiven på eget förlag och mycket uppmärksammad.
Musikerna i Salim’s Salong är faktiskt relativt etablerade på den europeiska musikscenen – en kontinent där för övrigt tre av de fyra musikerna tillbringat merparten av sina liv. Men detta kände alltså inte Seidl till när han började intressera sig för ”experimentell musik i andra delar av världen”. Naiviteten slår emellertid tillbaka med kraft. Att på det här sättet utforska ”främlingskap” inom ramen för en festival som har ”avkolonisering” som måtto är att exotisera något som de flesta över huvud taget inte ser som något främmande – det handlar om återkolonisering snarare än avkolonisering.
Allt är nu inte svart eller vitt. Musikerna medverkar frivilligt och fler konserter står på schemat. De upplever projektet som kreativt och utvecklande och med institutionell uppbackning får de möjlighet att arbeta konstnärligt tillsammans under en längre tid. Det finns heller ingen anledning att ifrågasätta deras respektive upplevelse av främlingskap.
Musiken är det heller inget fel på. De elektroniska och instrumentala klangerna flyter samman till en lågmält böljande ambient klangkropp. Denna ges ett slags konkretion genom diskussionen om tid; en fruktbar inramning av en musik som rör sig mellan det komponerade och improviserade. På det här sättet når också musikerna, musiken och dessa frågor ut till en större publik.
Men visst har det hela en märklig bismak. Jag nöjer mig med att krasst konstatera att upplevelse av musik långt ifrån bara handlar om det som klingar.
info@opulens.se
