Mannen som hade en dröm

TILL MINNE. I dag är det femtio år sedan skotten i Memphis. Hans Strömhäll tecknar ett porträtt av Martin Luther King och funderar kring hans arv. 

Ett av mina tidigaste minnen är när man berättar på radion att Martin Luther King blivit mördad. Sorgen i min mammas röst när hon utbrister: ”Åh, han som fick pris!” (Hon måste ha menat Nobels fredspris 1964.) Jag förstod omedelbart att något allvarligt hade hänt. Chocken, förstämningen efter mordet på en av världens mest kända förkämpar för social rättvisa delade hon med många. I dag är det femtio år sedan.

Kanske kommer King att vara mest hågkommen för sitt tal i Washington i augusti 1963, där han drömmer om att hans barn en dag ska bedömas inte utifrån sin hudfärg utan utifrån sin personlighet, not … by the color of their skin, but by the content of their character. (Notera den vackra allitterationen.) Men han formulerade också många andra tankar, som i dag känns påfallande moderna, ja där han kanske fortfarande är före sin tid.

Julafton 1967, några månader innan han mördades, höll Martin Luther King ett tal i sin kyrka, Ebenezer Baptist Church, i Atlanta. Talets tema var fred, ett då högaktuellt tema med tanke på det pågående kriget i Vietnam. Men i sitt tal kom King också in på vad som krävs för en varaktig fred: insikten om att vi alla människor är ”ohjälpligt fångna i ett nät av ömsesidigt beroende. […]. Det som påverkar en direkt, påverkar alla indirekt. Vi är skapade för att leva tillsammans eftersom all verklighet hänger ihop.”

För att göra detta ömsesidiga beroende konkret ber han åhörarna att tänka på maten de äter. Var kommer den ifrån? Hur många människors arbetsinsats har krävts för att morgonens te och rostade bröd ska hamna på köksbordet? Ja, vi kan göra tankeexperimentet själva. Bara för morgonkaffet krävs människor som har sått, skördat, malt, paketerat, transporterat, bakat, packat upp, sålt. Några har tillverkat de redskap, maskiner och fordon som använts. Några har klätt och fött dem som varit delaktiga och så vidare i oändlighet. Vi är beroende av varandra, behöver varandra. Att skada, utnyttja eller exploatera andra människor innebär att vi skadar den helhet som vi själva är en del av.

De växter som under miljontals år omvandlades till olja och stenkol eldas nu upp på några sekler. I dag ser vi resultatet i form av smältande poler och stigande havsnivåer. Brasiliens regnskog huggs ner och kan räknas hem som ekonomisk vinst, samtidigt som den är en grundbult i det globala ekosystem som vi själva är beroende av för vår överlevnad. ”Vi måste lära oss”, säger King i sitt tal, ”att leva tillsammans som bröder, annars går vi alla under som dårar”. I dag vet vi att det också gäller vår relation till naturen.

Det är omöjligt att tänka 50-årsdagen av mordet på Martin Luther King utan att fundera på vad han skulle tänkt om han levat i dag. Vad skulle han ha sagt om invasionen av Irak, om flyktingdöden på Medelhavet, om att oskyldiga svarta män skjuts ihjäl på gatan av polisen, om att USA:s tre rikaste personer, Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffet, enligt The Guardian har mer pengar än den fattigaste hälften av befolkningen tillsammans?

Han skulle antagligen ha rasat mot den president som hämtade sin närmaste rådgivare från den öppet rasistiska extremhögern. Han skulle förmodligen ha glatt sig åt att USA fått sin förste svarte president, men nog också känt besvikelse över att så mycket av hans dröm fortfarande finns kvar att förverkliga.

Jag tänker på det gamla talesättet att man kan döda en människa, men inte hennes idéer. Den tredje måndagen i januari varje år firas Martin Luther King Day här i USA. Men var finns hans idéer i dag? Kanske i de landsomfattande protesterna efter skolskjutningen i Parkland i Florida i februari. Det är hur som helst lätt att känna sig liten vid sidan av Martin Luther King, sin tids moraliska samvete, en fantastisk talare som reste jorden runt, ordnade medborgarmarscher och protesterade mot orättvisor med risk för eget liv.

Men om det är något hans exempel visar oss, så är det att vi måste kämpa mot uppgivenheten, eller kanske belåtenheten, hos oss själva. Om vi bara orkar visa lite empati och civilkurage, kan det göra stor skillnad. Eller med ord som tillskrivits King: ”Den största tragedin är inte de ondas förtryck och grymhet, utan de godas tystnad.”