MEDBORGARPLIKT. Det var väl ingen som trodde att något så självklart som demokratin skulle vara i fara. Men det är den, menar Sofia Nerbrand.
I det vardagliga livet märks det knappt. Tågen går för det mesta i tid, folk går ut på krogen, arbetslösheten är låg, nya tv-serier kommer. Många har det rätt tryggt och gott. Men tilliten mellan människor börjar vittra. Förtroendet minskar för viktiga institutioner. Sanningen utmanas av bråkmakare.
En reaktion på detta är att fler och fler – särskilt yngre – inte med självklarhet förordar demokratin som styrelseskick. Många efterfrågar ett mer auktoritärt styre, en stark man eller ett starkt parti. Se bara på utvecklingen i Ungern, i Österrike och nu senast i Italien.
Till och med i USA, världens mäktigaste och viktigaste demokrati, finns nu en allmän debatt om demokratins tillstånd. Intellektuella skriver böcker på temat, kolumnister varnar för utvecklingen i de stora medierna. Ändå fortgår demokratins urholkning. Mindre än en tredjedel av millenniegenerationens medlemmar tycker att det är viktigt att leva i en demokrati. En av sex amerikaner föredrar en militärregim framför demokrati.
Det är som om många människor ger blanka fan in den stora världen. Det är den lilla som räknas: familjen, grannskapet, jobbet.
När demokratin mår bra är detta ett friskhetstecken. Allt är inte politik och ska heller inte vara det. Att få leva ett gott liv efter eget huvud och kunna sköta sig själv är i grunden bra. Men denna tillvaro kräver faktiskt att rättsstaten och välfärdsstaten fungerar. Och för att de ska fungera måste det finnas bra politiker och ämbetsmän samt legitimitet för systemet, så att samhällskontraktet mellan medborgare och stat efterföljs. Det innebär att man uppfyller sina skyldigheter och får sina rättigheter tillgodosedda när det behövs. En skyldighet är att vara någorlunda uppdaterad om var som händer i omvärlden, kanske rent av ställa upp i val och söka folkets förtroende som politiker.
Politikern är nämligen inte någon annan. Det skulle kunna vara du. Det kan handla om att under en period av livet sitta i en kommunal nämnd och fatta beslut rörande det gemensamma, att göra prioriteringar, att få nya insikter och erfarenheter. Men mycket få svenskar är medlemmar av något politiskt parti och ännu färre är folkvalda representanter. Det är i detta läge mycket synd. För det tycks som om politiker – och för den delen även opinionsbildare som undertecknad – är fritt villebråd för var och en.
I alla kanaler får man ta emot arga meddelanden och rena hot från personer som till och med kan skicka dem från sina e-postkonton på jobbet. Ilskan är inget man håller inne med eller skäms för, tvärtom. Politiker, journalister och andra i det så kallade etablissemanget får den skit de förtjänar, tycks dessa män tycka. För det är oerhört sällan kvinnor som hatar och hotar en öppet.
Hade jag varit yngre och skörare hade jag kanske tänkt mig för och tystnat. Nu har jag blivit garvad och skriver på. Men varje större mediehus har i dag säkerhetsdörrar och kontrakt med säkerhetsföretag som skyddar sina medarbetare. Det är inte klokt att det ska behövas. Även riksdagen har blivit ett fort jämfört med hur det såg ut när jag jobbade där i slutet av 1990-talet. Då kunde jag vifta till vakten och ta med en vän.
Demokratin har definitivt mått bättre. Den behöver omsorg av oss alla. Och ta den för guds skull inte för given. Historiskt sett är den ny och den är inte alls världsomspännande. Över tre miljarder människor lever utan den i dag. Må inte USA och andra västländer falla ner i en auktoritär kloak.
sofia.nerbrand@opulens.se
