OLYCKLIGA MEDBORGARE. Numera påstås det att finländarna är världens lyckligaste folk. Detta enligt FN:s lyckorapport. Men i landets medelpunkt finns ett gäng dysterkvistar, rapporterar Rolf Karlman.
När du närmar dig kommunen Puolanka i Kajanaland, Finland, med bil möts du av följande skylt. ”Nästa Puolanka. Du har fortfarande tid att vända om”. Fagersta i Västmanland stoltserar med uppmaningen ”Här får du livstid”. Många kommuner försöker profilera sig genom olika varumärken och slogans. Bland de mest lyckade är Rovaniemis exploatering av jultomten som är en succéstory. Vidare Jukkasjärvi (Kiruna) med sitt ishotell.
Nu påstås det emellertid att finländarna är världens lyckligaste folk. Detta enligt FNs stora lyckorapport från 2019. Men i landets medelpunkt finns ett gäng dystra typer.
Vad utmärker dock Puolanka vars annorlunda budskap även uppmärksammats i medier som BBC? Nyhetsbyrån tyckte det var märkligt att profilera sig som ”världens mest pessimistiska kommun”. Det är en liten glesbygdskommun, den avlägsnaste kommunen i Finlands mest avlägsna provins. Närmaste större stad är Uleåborg. Dit är det 17 mil.
Precis som många andra kommuner i norra Finland och norra Sverige har Puolanka problem med en åldrande befolkning. Det föds för få barn, ungdomen flyttar och äldreboendena blir allt fler. Av de 2 600 invånarna är 37 procent över 64 år. Befolkningen har minskat med hälften sedan 1980. Det är framförallt de unga kvinnorna som lämnat orten. I åldersspannet 20-29 år är mansöverskottet stort. Det finns ett talesätt i Puolanka, att när någon dejtingsugen ung man söker sin lycka på Tinder är möjligheten stor att han träffar på sin mamma. Precis som i Sverige gillar många unga män jakt och fiske och trivs i sin hemkommun, medan de unga kvinnorna flyttar söderut.
Puolankas centrum är ingen myllrande plats. Det är oftast tyst. Det finns ett par butiker, ett apotek, bensinstation. De som arbetar återfinns inom tjänste- och jordbrukssektorn. En buss kommer sex gånger i veckan från Uleåborg.
Det mesta fungerar inte i Puolanka. Inte ens den pessimistgrupp som startade för ett tiotal år sedan lyckades leva vidare mer än några få år. Till kommunen kom då en kreativ hemvändare, Tommy Rajala, som hade bott med sin hustru i Rom. Hustrun stod ut en vinter i Puolanka och flyttade sedan till Budapest. Tommy blev kvar och är nu pessimisternas verksamhetsledare och ansikte utåt. Han införde snabbt pessimistdagar som gäller från 1/1-31/12.
Tommy använder sin kreativitet till att modernisera pessimismen och kommer med slagfärdiga uttryck som den om man bör vända om innan man når tätorten. Han introducerar en pessimistfestival för att locka turister. Konstaterar att en pessimist aldrig blir besviken. ”Om något kan gå fel, så går det fel”. ”Om du tror att du är på botten, så är det bara en mellanbotten.”
Tommy Rajala är nu efterfrågad av journalister från världens alla hörn. Han konstaterar lugnt att någon större turistinvasion till Puolanka torde det inte bli. Pessimisterna kan alltså i lugn och ro fortsätta sin dystra tillvaro. Men i dystra coronatider med inställda vintrar kan pessimisterna förbereda sin nya “pessimistmusikal” till sommaren 2020.
Puolankas sätt att skapa ett varumärke är naturligtvis en humoristisk vinkling på ett allvarligt problem. Många kommuner i Kajanaland och Lappland, precis som delar av Sverige, brottas med samma problem.
info@opulens.se
