GRATIS COACHNING. Frågorna har varit många från Sveriges sportjournalister efter Tre kronors två så kallade “fiaskoförluster” mot Danmark och Belarus, de förra har de aldrig någonsin förlorat mot i mästerskapssammanhang, under pågående hockey-VM. Christian Wåhlander har dock ledsnat på det klichébemängda tugget.
Frågan om sportjournalistikens kvalitet har återaktualiserats under Hockey-VM som nu pågår. Folk är sen länge trötta på sportjournalisternas korkade frågor. Frågor som endast kan leda till synnerligen andefattiga svar från de stackars idrottsmännen.
Medborgarna i vårt stolta Sverige är även utleda på de stendumma analyser som framförs av självgoda experter under och efter varje match (“grabbarna måste åka mer skridsko”, “dom saknar spetskompetens”, “dom får inte tappa pucken på blålinjen”), för att inte tala om de avskyvärda “uppsnack” och “nedsnack” som också har blivit en del av sportjournalistikens norm.
Vi ska dock i denna artikel fokusera på just de frågor som ställs till svenska idrottsutövare efter ännu en svidande förlust mot ett lag som på pappret är klart sämre, klart bättre eller möjligen exakt lika bra.
Ungefär såhär låter det vareviga gång:
“Urban, hur känns det efter att ha förlorat mot Monaco i öppningsmatchen?”
“Ja, vi borde ju ha vunnit. Vi vann skottstatistiken med 98-2, men dom var effektivare än oss, helt klart.”
Här ska vi inom parentes även ge en känga åt idrottsmännen, som nästan helt utan undantag sen ett antal år tillbaka inte alls svarar så enkelt och okomplicerat som i exemplet ovan, utan istället lägger in så kallade “dubbelord” i nästan varje mening. Orsaken till denna ytterst irriterande ovana är hittills outredd, men många vetenskapsmän tror att det handlar om att vinna tid i förhoppningen om att en intelligent tanke mirakulöst ska dyka upp, eller möjligen så handlar det bara om att “alla andra idrottsmän pratar pratar så här, och eftersom jag också också är en idrottsman så måste jag jag också göra det.
Nu börjar sportjournalistens evinnerliga och förutsägbara försök.
Meningen ovan skulle alltså i verkligheten lyda på följande sätt:
‘’Ja, vi borde ju ha ha vunnit. Vi vann vann skottstatistiken med 98-2, men dom dom var effektiva, helt klart.”
“Du säger att dom var effektiva, och ni förlorade ju med 2-0, så det måste man ju säga. Men var ni effektiva?”
“Vi hade ju 98 skott men (men) gjorde inga (inga) mål, så det var vi väl inte tycker (tycker) jag.”
Nu börjar sportjournalistens evinnerliga och förutsägbara försök att framstå som grävande:
“Du säger att ni är ineffektiva. Varför är ni det?”
“Nja, vi har svårt att få in pucken. Vi skapar många chanser, men den vill inte in.”
“Du säger att den inte vill in. Menar du att pucken har en egen vilja, och att den har bestämt sig för att inte hamna i Monacos nät helt enkelt?”
“Så klart inte.” (Alla idrottsmän har lärt sig att behålla fattningen oavsett vilka frågor de får, annars kanske de får färre följare på sina Instagramkonton på grund av sitt otrevliga och ickepositiva temperament, och samtidigt gör deras upphöjda lugn att de undviker såväl kritikstormar på Twitter som virala videor på Youtube, så det är en klok strategi utifrån flera perspektiv.) “Men vi får inte in pucken helt enkelt.”
“Och varför får ni inte in pucken?”
Här tvekar idrottsmannen. Saken är ju den att de skjutit 98 skott och gjort allt vad som står i deras makt att få in puckjäveln, men trots att de alla har minst fem års erfarenhet av hockey på hög nivå, och trots att de tränat alla möjliga skottvinklar och dragningar tusentals gånger, så har Monacos målvakt lyckats rädda varenda fucking skott, och vid tio fall med god hjälp av stolpar och ribban. Så vad svarar man på en fråga om varför man inte får in fanstyget i mål? Oftast något åt det här hållet:
“Vi är väl inte tillräckligt skarpa just i det avslutande läget helt enkelt.”
Grävlingar är ju kända för att inte släppa sitt grepp förrän de hör det härliga ljudet av krossat ben, och detsamma gäller naturligtvis sportjournalister. Spelet har bara börjat, och nu kommer nästa knytnävsslag:
“Varför är ni inte tillräckligt skarpa tror du?”
Idrottsmannen inser nu att hen befinner sig i fritt fall, och att det inte finns någon räddning att tillgå. Det enda man kan göra är att hoppas på att strömmen går och mikrofoner och kameror slocknar, men tyvärr är verkligheten oftast mer skoningslös än önskedrömmar, och idrottsmannen måste helt enkelt haspla ur sig vad som helst.
“Vi måste skärpa oss och få in pucken, vi måste trycka in den på nåt sätt.”
“Har ni laddat för dåligt tror du? Eller har ni underskattat Monaco? Dom har ju aldrig varit med i VM tidigare, och ingen av spelarna har nånsin varit proffs i NHL eller KHL eller andra ligor förutom sin egen?”
“Nej, vi går alltid in professionellt i en turnering. Vi har scoutat dom som vi alltid gör, och vi tar aldrig nånting för givet.”
“Om ni fortsätter på det här sättet blir det fiasko. Hur ska ni göra för att undvika det?”
Som den uppmärksamma läsaren märker så finns det egentligen inga vettiga svar på dessa frågor. Idrottsmannen, likt alla andra idrottsmän på hög nivå, har massor av kunskaper och en stark vilja att vinna, men av olika anledningar har det inte räckt för att besegra motståndaren.
Man bör komma ihåg att motståndarna, även om de “på pappret” är av sämre kvalitet, också strävar mot vinst, och gör allt för att nå sitt mål. Om det vore så enkelt att det “bättre” laget alltid skulle vinna behövde man ju inte spela matchen överhuvudtaget, utan direkt sätta tre poäng till Sverige, om vi håller oss till detta exempel.
Men precis som i övriga områden av livet går saker och ting inte alltid enligt planerna.
Och så skulle man kunna fortfara under hela turneringen. Det är bara att titta på pappren, utröna vilket lag som borde vinna, och sen sätta seger för laget. På så vis skulle man kunna avgöra ett hockey-VM på mindre än en timma, och sen skicka hem pokaler och lagerkransar till spelarna tillhörande det vinnande laget.
Men precis som i övriga områden av livet går saker och ting inte alltid enligt planerna, och att alltid bli besviken när ens eget lag förlorar, och därefter slänga dynga på de spelare som gjort allt vad de kunnat för att vinna, känns inte som den bästa grogrunden för god journalistik. Därför föreslår jag alltså att sportjournalistiken utvecklas. Här kommer en kort dialog för att illustrera hur det skulle kunna komma att se ut i framtiden, om mina tankar beaktas av ansvariga sportjournalistchefer:
“Om ni fortsätter på det här sättet blir det fiasko. Men vad anser du om köttindustrin?”
“Köttindustrin?”
Och så tar man det därifrån helt enkelt. Köttindustrin är förstås bara ett exempel. Andra lämpliga ämnen kan vara klimatfrågan, den framväxande fascismen i norra Europa, huruvida det finns liv på Mars och så vidare.
Observera att jag ger detta tips gratis, men att jag inte aktivt motsätter mig ekonomisk ersättning från SVT, TV3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Viasat, C More etc som tack för att jag bidrar till att dra upp svensk sportjournalistik ur den stinkande dyngpöl där den sedan många år skamlöst vältrat sig.
christian.wahlander@opulens.se
