Tankespeglar: Dinosauriernas uppgång och fall

RELATIVISERING. Som så många andra var jag som barn fascinerad av dinosaurier, jag kände naturligtvis till att deras stamträd var uppdelat i två väldiga grenar, saurischia och ornithopoda, och jag drömde om att få klättra runt i de syldaviska bergen och leta efter den felande länken mellan Tyrannosaurus Rex och mina klasskompisar.

Dinosaurierna existerade under en ofattbart lång tid: 175 miljoner år. Det tycker jag att vi ska jämföra med den tid som människor (i form av homo sapiens) existerat: Några fjuttiga hundra tusen år.

Sen kan man ju inte riktigt jämföra på det sättet, eftersom människan är ett däggdjur, och dinosaurierna var… dinosaurier. Med en massa arter, varav Brontosaurus var en, precis som människan är ett av alla däggdjur, och däggdjur har funnits väldigt länge, det måste man nog erkänna trots allt.

Ja, nu blev allt sådär rörigt igen. Men vad jag vill säga är att människan inte var först på planeten, andra har funnits här före oss.

Nu var det ju troligen inte så att en genomsnittlig Diplodocus gick runt och frossade i självgoda tankar om världsdominans på samma sätt som vi människor gör, eftersom det krävs en hel del hjärnkapacitet för att göra hybris till livsluft.

Diplodocus var trettio meter lång, lika lång som två bussar alltså, och vägde trettio ton. Hjärnan vägde 115 gram, så den var ganska precis tio gånger lättare än vår egen.

Det är svårt att veta exakt vad som försiggick i huvudet på en idisslande jättedinosaurie, men vetenskapsmännen säger sig vara relativt säkra på att de till exempel inte hade Facebook. Det innebär att de inte pysslade med att ta selfies som de sedan efterbearbetade med färdiga filter för att ge härliga retroeffekter, eller att de desperat försökte bygga sitt varumärke genom gilla-vänliga inlägg på sin tidslinje.

Dessutom tror man att de varken använde Twitter eller Instagram, och att de som en följd därav förmodligen inte ägnade sig åt att demonisera alla som hade en annan politisk åsikt än de själva.

Mycket tyder också på att de inte byggde väldiga fabriker som spydde ut hälsofarlig och klimatförstörande rök ur sina höga skorstenar, och de verkar heller inte ha uppfunnit vare sig hjulet eller sugrör av plast.

När man tänker lite närmare på det så var det en hel del nödvändigheter som dinosaurierna struntade i att ägna sig åt, de var nog mera inne på att leva det enkla livet: käka mat, sova, ha lite mys med partnern, slåss med grannarna, fly från rovdinosaurier, umgås med flocken, värpa ägg och fostra den nya generationen med mera.

Lite hippieliv kan man nästan säga – flower power, make love not war och så vidare. Men trots alla goda intentioner, precis som det var för hippierna, så var det svårt att undvika vissa interna stridigheter. Det fanns säkert en anledning till att Tyrannosaurus hade 30 cm långa tänder.

Men så dog de ut helt plötsligt. En stor sten föll ned från himlen. Ett ogenomträngligt damm fyllde atmosfären, solstrålarna orkade inte fram till ytan längre, temperaturen sjönk, växterna dog, dinosaurierna frös ihjäl, och sen skulle de vara bortglömda i 65 miljoner år, tills William Buckland hittade resterna av en Megalosaurus 1819.

Så kan det gå, det är lätt att skratta åt dinosauriernas misslyckande med att anpassa sig efter nya förutsättningar, deras oförmåga att tänka positivt och därigenom överkomma alla problem, att de inte var flexibla nog, och att de var dåliga på att hålla många bollar i luften, men det var i alla fall inte de själva som såg till att de dog ut, och det tycker jag att de ska ha en eloge för.

Där är det en tydlig skillnad mot hur vi människor fungerar. Vi har utplånat alla hot. Det finns bara fyra vargar kvar i hela riket, och de lullar runt lite vilset och letar efter dyrbara får att riva. Då ger de jägarna ytterligare en anledning att mörda dem, och så får vargarna äntligen lämna denna jämmerdal och springa fria och lyckliga i de sälla jaktmarkerna.

De sibiriska tigrarna är snart ett minne blott, och nästan alla krokodiler har blivit handväskor och skor, de få kvarvarande gorillorna gömmer sig under de tio träd som ännu inte är nedhuggna i Rwanda, och det är endast de riktiga småkrypen, likt Coronavirus och Malariamyggor, som människan fortfarande har lite problem med.

Vi sitter med mobiltelefoner i händerna och googlar efter brister hos våra medmänniskor, och vi skriver arga saker när tåget kommer försent, och vi har vattenklosetter där vi spolar ner all skit så vi slipper se den och känna lukten av den, och vi sover så sött i varma sovrum och vrider oss i ångest i sextiotusenkronorssängar från Hästens.

Och vi håller inte bara på att utrota alla djur som vi tycker är onödiga eller otrevliga, utan också oss själva. Genom krig, bomber, miljöförstöring och klimatkrossning ser vi till att allting går åt helvete, förstörelse och död bor i våra hjärtan, och vi kan inte göra nånting åt det.

Men kanske om jag flyger lite mindre, eller köper en jättelik elbil kanske? Då kanske allt blir bra igen?

Så för att sammanfatta: dinosaurierna hade stora kroppar och små hjärnor, och dog ut efter 175 miljoner års världsherravälde när ett mindre berg föll ned från himlen. Människorna däremot har små kroppar och stora hjärnor, och de är så intelligenta och logiska och rationella att de klarar av att utrota sig själva på bara en bråkdel av tiden!