UR VERKLIGHETEN. “Så inträder då i rummet en livs levande puma. Domesticerad genom fårfioler och kli bakom örat går den fram till bordet.” Jesper Nordström berättar om den nordskånska äventyraren och läkaren Gustaf Alling (1878-1963). En historia man får ta med en nypa salt även om delar av den har verklighetsbakgrund.
Sant är att Gustaf Alling har funnits och ägt en puma. Sant är också att undertecknads gammelfarfar Paul G Nordström var en mer entreprenöriellt vass medicinman, eller i alla fall en representant för framväxande läkemedelsindustri. Om nedanstående text är sann kommer an på om man ser den som en positivistisk eller psykologisk sanning. Envar som besökt den nordvästskånska orten Höganäs och varit tvungen inhandla medikamenter torde har frågat sig varför det heter Apoteket Puman.
Vi besöker här medicine kandidat, skeppsläkare, och amazonasäventyraren Alling på Storgatan 12 i sagda stad.
– Nå, du gamla Gustava, är då allt förberett för i morgon?
– Så ni pratar.
– Ja, förlåt en gammal narr som försöker skämta men det är något med det namnet som jag tycker passar bättre till er än det mer mjuka Emma… men som sagt är det nu färdigt och allt och reder jag ut det…?
– Med förlov sagt doktorn, men han som seglat på Amazonas och varit konstinvesterare i Tokyo klarar nog att tända gasen och värma en fisksoppa som är förberedd för en affärslunch, även om hembiträdet tagit ut sin julledighet.
– Det har ni förbannat rätt i, haha… Nå, då får jag önska god jul och så ses vi igen till trettonhelgen nästa år.
– Tack detsamma, direktörn.
Nu uppstod den spända situation där hon inte längre var hembiträde utan sig själv men ändå skulle ta sig ut ur hans imposanta tegelvilla och det enda som hördes var ett dovt klickande i dörren med sitt vred i blåvitt porslin. När hon gick över trädgårdsgången och snön med sin skrangliga cykel tyckte han hon såg ut som de tuschteckningar han köpt vid hamnpermissionen i Shanghai.
Tokyo hade hon sagt. Nå låt gå…
Så gick han då från sin skrivpulpet och fönster in i matsalen och dukade upp bordet med den typiska borgliga ungkarlens lite valhänta petiga darrighet.
Remmare, silverbestick, Rosenthalertallrikar och…en sekunds darrande tvekan om hur efterrättsskeden skulle ligga.
Så inträder då i rummet en livs levande puma. Domesticerad genom fårfioler och kli bakom örat går den fram till bordet och genom kroppen går en muskelkrusning och anspänning, som sus i poppel förebådande regn. Efter en ljud- och viktlös sekund står den på bordet.
Ej ett glas vält.
– Men vad satan bövlar! Ner med sig omedelbart! Samma krusning och katt lyfts som buren av silkestråd och lommar iväg till jungfrukammaren med sin korg och klösbräda.
Det var väl då själva…nå, hm..
Denna störning och adrenalinrusch var oss emellan sagt vad som behövdes för att han skulle få skärpan att bli färdig med sitt bestickfumlande. Irritation är så ofta färdigställandets barska moder.
Nu sätter han sig och tänder en Rotschild. Att han var en dinosaur och anakronistisk get visste han redan men cigarillröken – så lik aprildagerns melankoliska glädje – förstärkte allt och som så många ensamma människor började han prata med sig själv.
– Fan jag hade helst sluppit detta …men jag är en relik…numera väljer folk läkarbanan för plånboken bara…nå jag har ju inte jobbat gratis heller…och kemi är ju också läkarvetenskap…nå…
Hans gester blev nu som om han viftade bort både tobaksrök och mjäkiga betänkligheter. Så kom aftonen med kvällsvard och läggdags. Han hade beställt kåldolmar med gräddsås för avhämtning från Rådhuskällaren och åt dom kalla, glömsk eller obrydd om det hela. Vid sänggåendet sprack dock bisterheten upp en smula.
– Åh, hon har bäddat med mina monogrammade sidenlakan… de trodde jag hade kommit bort i all hantering… det var ju rart…
Så kom då morgonen för dagen. Automobiler och droskor svoschade genom snöglopp. Rassel och pling från enstaka springschasars velocipeder och så den evige positivhalaren som fattigvården ej än lyckats snärja med sina präktiga blanketter och principer. Växeltelefonhuset tvärs över gatan var upplyst i alla fönster. Det var bråda dagar att ringa runt och önska fastrar och mostrar och avlägsna kusiner en pliktskyldigast god jul.
Men i denna ort tillkom nu detta speciella: inför storhelger ringde hemmafruar in till keramikverkstäderna och undrade om de stora ugnarna skulle eldas upp med därtill hörande svart rök och avgjorde om det var lämpligt eller ej att hänga ut vittvätten.
Nå, vår doktor började nu uppvisa ängslan och irritation. Han vätte sina fingertoppar på tungan och jagade vita prickar och hårstrån överallt. Han tände och släckte och tände radion och muttrade om “den här jävla tidens musik” och så gick han efter hurran och ordnade sig en kask.
Så väntades det. En vag bekant från läkemedelsindustrin skulle besöka och diskutera vissa samarbetsmöjligheter. Han anade den cyniska undertexten alltför väl. Han skulle alltså för en viss procent skriva ut läkemedel till höger och vänster eller i all fall göra vissa tendentiösa diagnoser när det gällde kolorektala metastaser av epitelkarakär.
– Rövcancer alltså! dundrade han och så svepte han några iskalla glas punsch ovanpå det hela. Nu var han ju inte så van att smaka starkt, barskåpet stod där med sina tiotal karaffer mest som en inredningsdetalj som anstod en herre i hans position och precis som med gamla möbler trillade hans fernissa av genom alkohol.
– Dessa jädra unga kaxare med studentmössa asså… De väljer läkarbanan bara för statusen och penningen… jag skulle vilja se dom i regnskogarna och kämpa hopplöst mot malaria och difteri.
Så bar det sig inte bättre att när väl representanten för Tomelillas Medicinkemiska AB visade sitt lismande tryne blev han bryskt körd på porten med hot om att bli upphuggen till pumaföda, allt pådrivet av en präktigt dimmig punschfylla. Han tog sig sen trött för ögonen, sinnet kastades mellan ånger och stursk idealism.
Nu mindes han maten. Den skulle såklart förfaras. Finns det nåt så sorgligt som att äta festmat allena?
Han gick till badrummet och eftersom det inte var uppeldat och bara kallt vatten i kranen nyktrade han till snabbare än ett betygssystem i svenska skolan ändras.
I denna uppfriskning föddes idén.
Det var de manuella anropens tid så han lyfte luren och bad om “Lerberget 8, tack”. Han tyckte sig se just henne som effektuerade samtalet tvärs över gatan.
Han väntade både nervöst och irriterat på att hans gamla trotjänare skulle svara…
– Ja det var Emma här?
– Ja hej det är … jag… jo jag har återigen fallit offer för mitt temperament och körde gästen på porten…
– Och offer för ert stora hjärta, med förlov sagt, inflikade hon.
– Ni är allt en rar en, jo till saken… jag vill minnas ni är engagerad i nån slags fattigstuga också?
– Jo fast det heter ju inte så….
– Nå det är så mer och mer att ord och begrepp ändras och flyr ifrån ifrån mig och så står jag där som en gammal dront på en ångbåtsbrygga när skeppet har gått.
Han andades djupt för att kväsa både irritationen över tjafs om ord och att han var så sirligt och aldrig kom till skott.
– Nå, till saken bortom orden: kan man skänka mat?
– Det ska gå bra, vänta bara så ska du få telefonnumret här…
Han skrev helt sonika upp det i dammet på kommoden där telefonen stod och avrundade lite torrt, det var kanske lite väl familjärt och privat att ringa så här… nåväl…
Han satte sig för att samla sig, och blev djupt försjunken i nostalgi och annat.
Den gamla bordsstudsaren tickade på och mätte upp tystnaden i rummet och solen gick sin rond över gamla fotografier, prydnadsvaser och exotiskt krimskrams från Brasilien och först flera timmar senare ringde han och möttes av ett nej, inlindat i principer om mathygien, den och den diarieförda skrivelsen om inköpskanaler och hur allt måste gå korrekt till, “men när jag nu ändå har er på tråden, herr doktor så undrar jag har ni läst Hjalmar Bergmans nya roman?”
Det där slog an en sträng. Visst hade han läst. Han hade till och med identifierat sig lite med Markurell som den burdusa handlingsmänniska han var och tänkt på att han också kom in i detta prudentliga samhälle i Skåne rakt efter den där strapatsfyllda resan längs Amazonfloden.
– Då vet ni ju också att de där i “Jesu Krubba” sökte ett Jesusbarn för julspelet…men här på fattigstugan spelar vi ofta upp “Daniel i Lejongropen” i stället, det är liksom mer fart och kläm i den scenen och de hemlösa gillar lite teater och verklighetsflykt…så vi undrar, kan du ta med puman hit och visa lite foton och prata om dina båtfärder och så…ja, lejonet spelas av tant Ruth här, i en dräkt av gul segelduk och ståltråd men vi tänker som en annan lite …äh, ni förstår?”
Det tog skruv. Vår doktor kände äntligen att det som varit tissel och tassel och baktal i staden äntligen kunde bli något roligt och minnesvärt så samtalet avrundades i positiv anda med sedvanliga reservationer för det praktiska och tidslag och annat…men finns viljan finns vägen.
Han slog nu ihop händer i en “nu jädrar”-smäll och i ett huj städade han undan aska och sprit och damm. Han vädrade och vankade. Nu påbörjades en intensiv korrespondens med alla tänkliga och otänkliga kontakter, till och med med självaste ecklesiastikminister Fridtjuv Berg som i ett kort brevkort berömde hans “progressiva tilltag för bildning riktad till den spirande arbetarklassen”.
Så gick det som det gick. Hans stora planer kom väl inte direkt på skam, men det var ju ändå bara ett litet tilldrag på en landsort. Han hade valt ut ett tjugotal gamla fotografier från latinamerikanska hamnar och andra kittlande platser och även några barbröstade infödingskvinnor till fromma för den övervägande manliga publiken. Han talade fritt om än det ena än det andra och någon frågade om man var tvungen att åka via Rydaholm när man skulle till det där Amerika.
Avtackad med en blomsterkvast tog han sin puma och gick. Väl hemma letade han darrande upp en sparad Brazilare som han tände med en glödande cederträ och lät röken teckna hans livs historia när den steg ändå upp till den grälla takkronan köpt i Rio De Janeiro.
– Ja du gamle kisse, då har vi nog haft vår tid på arenan.
Några månader senare var de båda döda. Doktorn av hjärtslag och puman av att den tuggat i sig doktorns galoscher när det glömts att lägga fram hans dagliga oxkött.
Vad vi läsare nog borde påmint doktorn om var att framträdandet för ett proletariat svältfött på äventyr nog var den robusta själavårdande insats som så att säga balanserade upp tanken att sälja sin själ till en pillertrillare.
Puman fortsatte dock sin gärning efter döden då den i uppstoppat format flera decennier senare skulle komma ingå i ett progressivt projekt inom äldrevården där dementa äldre så att säga skulle konfronteras med ett annorlunda museiföremål i akt och mening att stävja deras kognitiva förfall.
jesper.nordstrom@opulens.se
