Sågverksägare Per Nilsson

PROSA. Den norska författaren Kjell Askildsen har gått bort. Askildsen skildrade ofta åldrande och den stelbenta fyrkantighet det innebar. Här en hommage av Jesper Nordström, ett försök till att fånga Askildsens stil.

Sågverksägare Per Nilsson tog en funktionellt stor klunk kaffe ur bleckmuggen och såg ut över sina frostnupna ägor från köksfönstret. Kaffe, denna dryck som i sina bästa stunder med djup klang och märg kan beskriva det tillstånd när en irriterande klibbig åskdag går över i regn, förebådad av aspens visk. Men det var höst nu, en årstid han uppskattade på grund av dess brist på överdriven glädje och pjoller.

Han var en studerad karl och, efter elementa i vår tids tänkande genom tre år i Uppsala, via arv ägare av en skogsfastighet med därtill hörande industrilokaler hade han nu börjat spalta upp i fyrkanter de guds gåvor han kallade sina träd.

Han förstod att han aldrig skulle bli en förvaltare av lärdom, så därför fick det bli förvaltning av virke. Plank, dessa friskt doftande byggstenar för människor att befolka sin värld med. Bord, hylla, pall…

Så rullades då dagens schema upp för hans inre. Sågning, klyvning, stapling. Bränn- och konstruktionsvirke uppdelat. Den gamla gula Walkman han bar med sig för radiosällskap utgjorde en friskt lysande främmande fågel i det grågrönt lite persiljeaktigt borstiga landskap han bebodde.

Under årens gång hade skogen och musiken smält samman. De stormfällda tallarnas starka likhet med en robust, ändå lättsam klang av fagott. Så blev räfsa och motorsåg hans dirigentpinne. Trädsymfoni.

En kvarts körtid bort med flakmopeden låg ett övergivet vattenkraftverk. Vitkalkat rustikt hus där ljusblå skuggor kunde spela heta sommardagar.

Sen skulle det gubevars drickas snaps och raljeras om fruntimmer.

Han åkte ibland dit för att stundtals meditera och förbereda de irriterande mötena med virkesgrossister; stod barfota och lät de gamla kontrollpanelernas strama gränssnitt och eleganta vippströmbrytare gå in i honom som balans och tecken på eviga värden. Sen skulle det gubevars drickas snaps och raljeras om fruntimmer med inköparen från Årjäng.

Men än gavs respit vid morgonens köksfönster i frisk klang av frodigt gräs och välskötta bärbuskar. Han ville behålla bilden av sig att han trots allt var en sinnlig vithårig kraftkarl som med pondus kunde stiga på en regionbuss bärandes en äppelplockarstång.

Men det kom tid med värk. Med torrkokade ägg och avstängd el då räkningar och myndighetsbrev började flyta ihop med servettdikter och vykort från Chile.

En systerson som redan sen födsel hade haft tvålren blick för det sanna tittade då och då in för en pratstund och en riktig skvätt hemkokt ruskbrännvin. Men det gick inte längre, hur mycket man än i släkten försöka släta över med glädjelöst formalistiska skämt om “envisa gubben i skogen”.

Så vad skulle följa med till centrumettan med kokvrå, inköpt förvånansvärt lätt? Det fick bli böcker och möbler bara, det basala.

Den beskäftige spolningen från bankens fastighetsavdelning hade lyst upp som en septemberlövkrona i aftonsol när Per talade om smidiga affärer om en skogsfastighet, “kanske lite extra som tack”. Någon sparbössa och klistermärken fick dock inte vår såghjälte, som den gången han som fritt strövande tolvåring velat sätta in några solvarma enkronor upphittade i gruset vid Esso-macken.

Nå, så fann han sig i ett huj sitta i en bostadsrättsetta med nedfällbart kokskåp och en nätt summa på kontot. Förnöjsamheten varade i max tio dagar, sen började han allvarligt fundera på att dra ut naglarna med plattång bara för att kunna säga att han hade känslor kvar.

Något sannare i hjärterot. Något med djupare arom än samtidens erbarmligt lättsamma rosenfladder. Att haft nog. Att brottats färdigt med bitterticka. Att blästrat fjomsgrumset ur pladderröret. Så föddes idén. Vid nästa morgons uppstigande hälsades det med “Hej idé!”.

Denna idé drevs av en potent och dödlig blandning av understimulans och stursk irritation. Han tog en snabb frukost, nästan slet i sig livsmedlen och gick ut.

Så började han då gå i stans lilla centrum som så många av landets städer präglades av en mördande präktighet. Konsumhuset från 1963 och kyrkans protestantiska vitkalkade flärdfrihet fick honom att le inombords i insikt om vårt lands folksjäl, ana vissa samband.

Tack och lov fanns det innanför vallarna i centrum en gammal välsorterad verktygsbutik och byggshop som drevs av ett envist robust lismande affärsgeni, tillika högt uppsatt inom pingstvännerna. Att han dessutom var en rabiat ganska beskäftig nykterist fick folkhumorn att i all hemlighet döpa honom till Järn-Jesus. När han sen gick och blev svensk generalagent för tysk gasol i så kallade Dortmundtuber ändrades såklart hans hemliga öknamn till “den heliga ande”.

Nå, vår tidigare skogsägare Per hade som idé att börja snickra. Att bilda sig fullt ut inom trä så att säga. Det var återigen systersonen i den nya ”ajpadden”som visat honom något för honom okänt; en ritning till en sån där trebent jägarpall med läder som sittyta.

Det fanns nu något speciellt i denna sorts stol för äldre sortens skogsmän som ej längre var potenta barnaavlare; man satt på den med pungen närmast bekvämt klämd mot sittytan, det var som man på ett milt masochistiskt vis blev varse att man fortfarande var bestyckad. Det fanns ett sätt att behöva behärska och balansera dessa trebenta sittdon som gav en viss jordad maskulinitet.

Så steg han in genom dörren till trävaruhandeln och började återknyta lite trevande med Järnjesus. De hade ju i alla fall tagit realen tillsammans.

Män i den här generationen blir ibland liksom infångade i ett tyst sakligt tredimensionellt koordinatsystem och samvaron blir tyst och robotlik.

“Jodå det var bra och nej då visst och vad hände med Åkes halvsyster och jaså Ulf tog sitt läshuvud ända till Oxford och nämen vad säger du, ska vi gå ut på brädgården och försöka finna en rundstav?”

De kom att prata om “the line of beauty and grace”, någon engelsk tänkare som 1732 skrev om hur även det enklaste som ett stolsben kunde fås att ha liksom en inre spänst, båge och energi.

“Jo förresten du vet nog att jag tagit över föräldrahemmet och gjort mig en liten verkstad i gamla hönshuset så om du vill kan du komma och gå som du vill där, ja du behöver inte umgås med mig sen varenda gång men vafan jag vet också hur det är att gå hemma sysslolös.”

Om Per nu skulle börja röra sig på stan och ha ett projekt och kanske börja umgås med en pingstpastor så dög icke mjukisbyxor och t-shirt. Kläderna gör mannen. Pressveck ger dag och liv mening. Han drev runt i centrum ett tag och hamnade lite drömmande på sidogatan där gamla kommisionslagret låg.

”Jaså det finns kvar, minsann”. Vidare funderade han tyst att det kanske i och för sig var tidens tecken, att den butiken fått en andra andning nu när alla skulle se ut som en blandning av ”Slöjdläraren Folke” och nån övervintrad Sven Hedin.

Förläget lite trevande gick han in och förvånades över hur ung expediten var. Rutig skogshuggskjorta. Stort skägg. Var detta en sån där hipster som hemtjänstflickan berättat om månne? Han tyckte inte om vad han hört om dessa. Trendiga lättingar som romantiserade, ja närmast intellektualiserade vad hans föräldrageneration sparkat ifrån sig som en våt urtrampad sko samma sekund det kommit elektricitet och modernitet i bygden. Korvstoppning och sotad sill och ångtvättat tågvirke, jojo…

För han kände sig just gubbig i denna neogubbiga butik.

Han mindes att nån lustigkurre på stan hade kallat honom Åsa-Nietzsche och visst, han beskådade väl nu den tyska filosofens teori om alltings eviga återkomst. För han kände sig just gubbig i denna neogubbiga butik och vände därför tyst om och gick igen.

Vi läsare har nog nu förstått att detta var en man som inte drevs av någon fjärilslätt kärlek till livets ”härlighet” utan snarare inom sig hyste ett slags mörkare mustigare klang och malm, lite som den skrovliga bronsbruna sensualism som råder i en tyst endast milt susande tallskog.

Idén med jägarpallen var endast del i nåt större. Han ville börja läsa de blekt gula flimrande tecknen från den stora världen. Kort sagt skulle pallen bäras med till rangerbangården där han ämnade bli trainspotter.

Han mindes vad han läst i bladet “Kul för äldre” som delades ut varje torsdag och styrde stegen till ett av få konditorier som överlevt de aggressiva kaffekedjornas pestinvasion och kände sig dock djärv nog att ta sånt där kårrtadokaffe och morotskaka. Jodå, det smakade ju både saftigt och gott.

Med sin bakgrund från Uppsala rådbråkade han nu de teoretiska spörsmål som hans framtida trainspotterkarriär kunde innebära. Han kom i alla fall överens med sig själv att den inte skulle lida av 1800-talets klassiska vetenskapliga paradox, att den å ena sidan blev positivistiskt knappologisk men samtidigt alltför vidlyftigt systembyggande i närmast tysk idealistisk anda.

Någon påtår ingick inte, så över en sval äppel-Mer begrundade han de spännande siffror och nummer han kanske skulle få uttyda. Knappt vågade han drömma om ett dubbelbromsat Plasser und Theurer som sades vara lika omöjligt att få se som det var få hugg på gammelgädda i en mörk tjärn.