SPONSRAD TV. “Var det verkligen detta som Gud i all sin vishet ville åstadkomma? Eller är hen i själva verket väldigt besviken över sakernas tillstånd, och är därför på väg att snabbspola oss ända fram till Harmagedon?” undrar Christian Wåhlander.
Jag har ett sånt där bra tv-abonnemang som gör att man kan bläddra i kanaler i en meny, och sen gå tillbaka flera dagar i tiden och spela upp ett sedan tidigare sänt program.
Den största fördelen med detta är att man kan snabbspola fram och tillbaka i programmet, ungefär som med en gammal videobandspelare. Vilket innebär att man kan sätta hastigheten på 64 gånger den normala när reklamen börjar, och sen efter bara cirka sju sekunder sätta till vanlig hastighet igen – eftersom reklamen då tagit slut!
Underbart! Reklam är att jämföra med djurplågeri och tortyr, så tack att jag kan slippa eländet!
Dock är det svårt att exakt pricka in när programmet åter startar efter ett svettigt reklampass, ofta hamnar jag tjugo sekunder för sent. Då får man spola tillbaka, bara åtta gånger hastigheten denna gång, så att man får mer kontroll.
Stopp!
Och fortfarande är det svårt att hamna helt rätt. Det får bli lite sömmar och skarvar, vilket innebär att jag istället för att hamna i en ocean av stinkande reklam istället hamnar i “Programmet presenteras av…”, det vill säga så kallat “sponsorskap”.
En synnerligen irriterande idé.
Så när man inte har stålar eller lust att satsa på tv-reklam så kan man alltså sponsra diverse tv-program istället. En synnerligen irriterande idé.
Jag kommer ihåg när det hela började för en herrans massa år sen. Då var det en extremt torr och tråkig röst som till exempel läste upp: “Denna programpunkt presenteras av Volvo AB”. Och så en gäspframkallande skylt där Volvos logga var knappt synlig nånstans i mitten. Och därefter började det mer eller mindre sevärda programmet.
Tiden gick, och sponsringen uppträdde även efter programmen, inte bara före. Tiden fortsatte att gå, och det var inte längre bara ett företag som sponsrade ett visst program, utan såväl två som tre. Så småningom började man lägga in lite mer friska och hurtiga, ibland nästan lätt skämtsamma och skönt ironiska röster. Det var inte längre roboten Robert som läste från en skylt, utan unga hungriga härliga skådisar och liknande, som såg sin chans till några anonyma röstsekunder i rampljuset.
Och där är vi nu: fjorton olika sponsorer före och efter nästan varje program. Skrämmande ofta är sponsorn en ost, men det kan även vara en hamburgare, en fjordlax, en elektrisk bil eller en smoothieblandare. Det viktiga tycks vara att det inte på något sätt relaterar till själva programmet som sponsras, och att det är allmänt irriterande och onödigt.
I dessa alltmer växande sponsorblock landar min snabbspolning, och frustrationen växer likt en prärievind i vilda västern. Var det verkligen detta Gud hoppades på när hen skapade människan? Att vissa människor skulle terrorisera andra med intellektuellt förolämpande reklam och never ending sponsorblock före och efter de i allmänhet urusla tv-program jag tittar på när jag är för trött för att göra något vettigt? Och att andra människor i sin desperation skulle skriva eldfängda artiklar om detta fenomen?
Va? Jag frågar igen: Var det verkligen detta som Gud i all sin vishet ville åstadkomma? Eller är hen i själva verket väldigt besviken över sakernas tillstånd, och är därför på väg att snabbspola oss ända fram till Harmagedon? Vilket i själva verket är just vad som tycks ske – allt sedan industrialismen gjorde sitt fruktansvärda intåg med uppstyckning av djur, natur och människoliv.
Jag lyssnar med ovilja på att ännu en ost presenterar ännu ett program, och låter mig sen förflyttas till Ullared, där Ola-Conny och Morgan tar mig med på nya spännande äventyr bland kundvagnar och lagertruckar.
christian.wahlander@opulens.se
