När dödsstraff blev för enkelt

PREVENTIVA SYFTEN. Då snatterierna hade tilltagit i det lilla landet hade regeringen tvingats skärpa lagstiftningen i olika omgångar.

Oppositionen hade hela tiden krävt mer åtgärder och strängare lagstiftning och hade drivit regeringen framför sig. Den hade i viss mån den allmänna opinionen med sig och såg en möjlighet att vinna röster.

Regeringen beslöt sig för drastiska åtgärder, skrev ihop ett lagförslag och utlyste en stor presskonferens. Nu skulle äntligen vågen av snatterier i förorten upphöra och stora nyheter skulle presentera. Press och övrig media infann sig och det låg förväntan i luften. Fram steg justitieministern tillsammans med inrikesministern och de deklarerade att straffen nu skulle skärpas när det gällde snatteri. Den normala påföljden skulle vara dödsstraff och detta skulle ju leda till att snattarna utraderades och det skulle verka avskräckande på övriga. Det uppfyllde således såväl det allmänpreventiva som det individualpreventiva syftet. Pressen reagerade först något förvånat, men ställde sedan bara frågor om hur det skulle gå till. Skulle snattarna hängas eller skjutas eller hade regeringen tänkt igenom något annat alternativ? Ministrarna lämnade presskonferensen mycket nöjda, äntligen hade de täppt till truten på oppositionen.

Dessa blev verkligen förvirrade och en frustration spred sig inom hela oppositionen. De hade förlorat sitt bästa kort, men skam den som ger sig. De blev intervjuade i olika TV-kanaler och hävdade nu bestämt,

Detta är för lite och för sent. Dödsstraff är för snabbt och för enkelt och är inte tillräckligt avskräckande. Vi kräver att det föregås av en månads kontinuerlig svår misshandel så att förövarna verkligen får känna straffet in på bara kroppen. Då först har samhället visat reagera på allvar.

Dessutom har detta förslag varit en del av oppositionen sedan länge, men regeringen har bara släpat fötterna efter sig och inte agerat. Deras senfärdighet har varit notorisk.

I en liten stad i norra delen av landet hade man redan löst problemen med snatterierna. Varje affär hade, istället för att slänga livsmedel som höll på att gå ut, ställt dessa på sin bakgård med tillträde för alla som hade behov av ytterligare mat. Detta kostade affärerna ingenting och snatterierna försvann nästan helt och hållet. Ingen vill dock lyssna till vad representanterna för den lilla staden sade ty så simpel kunde ju lösningen inte vara och vad skulle dessutom väljarna tro?