Lovtalet

MÄSTERVERK. ”Man kan med fördel se hans idérika litterära kompositioner som mästerverk av glasmosaik.” Författaren och förläggaren Melker Garay hyllade i fredags kväll Karl Johannes Skars författarskap inför de församlade akademiledamöterna under den årliga Lilla högtidssammankomsten.

Karl Johannes Skars författarskap är redan en hörnsten i svensk litteratur. Om det råder inget tvivel. Hans litterära produktion är förvisso inte omfångsrik, men dess sprängkraft är av stora mått. Författare både i Sverige och utomlands har hämtat inspiration hos hans romaner som översatts till ett trettiotal språk, inklusive armeniska och urdu. Hans sätt att skriva når inte sällan bortom de själsliga landskap som vi är bekanta med. Han är den som överskrider och drivs av en outsinlig vilja att upptäcka det som ännu inte har blivit upptäckt. Vi talar om en pennans conquistador som oförväget och med en berikande experimentlusta finner nya bergspass, dalgångar och stigar i det landskap som utgör hans skapande – ett skapande som drivs fram av ett sorts otyglad nyfikenhet och som inrymmer alltifrån den svartaste apokalyps till den mest blomstrande livsbejakelse, som vi exempelvis kan finna i hans roman Moln i växthuset. I hans litteratur gestaltas den enskilda människans kvalfulla inre disharmoni – hennes oupphörliga konflikt med sig själv – och hennes på samma gång lågmälda och högljudda längtan efter att finna ro i sin själ. Han ger röst åt en inre förundran, men även en vanmakt. Allt kretsar kring människans existentiella utsatthet, inför vilken hon ibland kan stå handfallen och vilsen. Men andra gånger blir den för henne en källa till handling och uppror, och åter andra gånger kan den undergräva hela tillvaron och förinta henne brutalt. Detta betyder ingalunda att det skulle finnas en underliggande och oundviklig determinism i hans prosa där allt leder till en slutpunkt där profetian alltid segrar. Tvärtom. Det som många tilltalas av i hans författarskap är just det oförutsägbara, det som endast kan nås via spekulation, djärva gissningar och visionär synskärpa. Likafullt finns en röd tråd i skildringarna, men den är så finurligt väl spunnen att upplösningarna i romanerna är överraskande och ger en rysningar, speciellt i hans psykologiskt välkomponerade romaner där vi bland annat får följa inspektören Ignatius efterforskningar och där inget är givet.

Att närma sig Karl Johannes Skars litteratur är att träda tillbaka, att tänka sig för innan man talar, att låta eftertanken få den roll den sällan ges. I den mån det finns ett budskap i hans romaner så är det vikten av att inte döma eller, annorlunda uttryckt, att den som anstränger sig för att förstå kommer, om den goda viljan finns, till slut att förlåta. Kärleken, som oftast förväxlas med mycket annat, är den helande kraft som ständigt finns närvarande i hans verk. Men även hatet, denna mäktiga känsla som tar sig så många olika uttryck, får sin beskärda del i hans vidunderliga berättelser. Dessa ytterligheter – kärlek och hat – är mycket riktigt ytterligheter, och dessa bemästrar Karl Johannes Skar fullt ut; dock bemästrar han i lika hög grad det vidsträckta fält av känslor som ryms mellan dessa ytterligheter. På hans litterära palett av känslor finns egentligen inte några grundfärger, utan endast ett närmast oändligt antal nyanser av dem, vilket får en som läsare att träda in i ett pulserande gränslandskap där känslornas konturer skiftar från att vara distinkta till att vara nebulösa och vice versa. Det är ett skäl till att hans porträtt av sina karaktärer omöjligen går att reducera till några enkla uppgifter om fakta och själlösa realiteter. Lyhörd är han för vad som händer i människans innersta skrymslen. Han fyller människan med innehåll, han stympar inte. Likväl handlar det inte om långa och omständliga redogörelser för de som befolkar hans romaner. Skar har en osviklig och häpnadsväckande kalejdoskopisk förmåga att med ett begränsat antal ord skapa levande bilder av sitt persongalleri, samtidigt som dessa bilder i sig formar en mångfald associationer. Få nutida författare, om ens några, lyckas göra sina personskapelser så transparenta men samtidigt så ogenomträngliga, en paradox som endast författare av rang klarar av att hantera. Det som möjliggör paradoxen är förmågan att besvärja språklösheten eller, för att utrycka sig på ett mer nogsamt sätt, att instinktivt värja sig mot och konsekvent motarbeta den vanmakt som kommer av varje ords förnedrande tillkortakommande. Och paradoxen blir även möjlig genom författarens förmåga att låta sig översköljas av minnen, reminiscenser, aningar, sinnesintryck, upplevelser och mycket mer, samtidigt som hans intellekt förfinar och omskapar de ändlösa kartotek som ska bli de skarpa verktyg med vilka han ska hindra språklöshetens fantasilösa mantel från att lägga sig över det som han som författare är så angelägen att återge.

För Karl Johannes Skar är verkligheten inte ett singularis, utan en väv av verkligheter. I en intervju i Dagens Nyheter kan vi läsa: “Att reducera är inte mitt hantverk, snarare är det tvärtom, att ständigt bekämpa allt det som förminskar det som inte får förminskas, nämligen tillvarons alla dimensioner som tillsammans utgör livet. Emellertid måste man ständigt erinra sig att ordet är mimetiskt trubbigt och sällan uttömmande vilket innebär att det aldrig fullt ut kan ge rättvisa åt det man föresatt sig att beskriva.”

Man kan läsa hans ord som en programförklaring där han slår ner de pålar på vilka hans romanbyggen vilar. Konsekvent värjer han sig mot förenklingar, då tillvaron med alla sina otaliga verkligheter i grund och botten är omöjlig att stänga in i ett språk, om än aldrig så rikt och förtätat. Och det är i skarven mellan dessa verkligheter som han är som bäst; alltid fångar han något som skaver, något som glider undan, något som inte passar in, något som hotar att omkullkasta allt. Det är genom hans sätt att blotta skarven – trots eller på grund av den påtalade ”mimetiska trubbigheten” – som man som läsare inser att ingen går säker. Å andra sidan är det också i skarven som man finner det som ger näring åt tillit, förtröstan och hopp. I romanen Vapendragarens dröm – som är ett epistemologiskt lusthus – tar sig verkligheten olika uttryck, och det är just i övergångarna mellan de medvetet oskarpa verkligheterna som dramat får spänst och styrka. Vissa har kallat den nämnda romanen för magisk realism, men frågan är om det inte snarare är realism i en av honom magiskt uppdiktad värld, med tanke på att handlingen kretsar närmast sakligt kring något oåtkomligt, något som undflyr varje ansats att återge det grundligt och sakligt. Skars är trogen sin övertygelse om att världen är allt för stor för att infångas; världen är fri och måste så förbli; ordet är för honom den ontologiskt drivna och piskförsedda slavhandlaren som aldrig lyckas få bukt med tillvarons gåtfullhet.

Att läsa Karl Johannes Skars romaner är som att få ta del av ett syrerikt elixir som gör en motståndskraftig mot enfalden. Han laddar varje sida med avslöjande motbilder som underminerar det trångsynta och fördomsfulla och som tillintetgör de lättsinnets schabloner som mer än ofta ger upphov till förblindning och fördumning. Mån är han om att sprida bildning; i romanverket Deras fåraktiga lögner kan man läsa långa stycken som är skrivna i en underbar diderotsk anda. Generöst och utan någon mästrande strävan öser han ur sin rika källa av lärdom och medmänsklighet, och likt Prometeus vill han skänka människan något som är av bestående värde. Övertygad är han om att det måste finnas motvikter till vår tids fragmentering och vilsenhet. För hans del blir litteraturen den fackla som ska om inte skingra mörkret så åtminstone lysa upp alternativ till det liv vi lever och påminna oss om vad som gått förlorat. I kulturmagasinet Opulens skrev han för ett par år sedan: ”Om man inte är uppmärksam blir vardagen det tukthus som fråntar oss perspektiven och får enfalden att gro i våra väggar. En vardag som blir polyfemisk i all sin enögdhet.” Vissa har kallat honom en folkbildare i paritet med Vilhelm Moberg, vilket i vissa avseenden torde vara en rättvis beskrivning.

*

Som barn hade Karl Johannes Skar ett brinnande intresse för böcker och tillbringande sin fria tid mest i sin hemstads bibliotek. I hans hem fanns ett bibliotek fyllt av klassiker och samtliga böcker som hans föräldrar hade i sin ägo har Skar sparat eftersom de tillsammans utgör, som han metaforiskt uttryckt det, ”en mångsidig artefakt av en svunnen tid som bidrog till att lägga den grund på vilken min författargärning vilar, och därtill utgör de den klippa jag söker mig till när tvivlets stormar drar fram inom mig”. Vid åtta års ålder skrev han en novell som renderande honom ett litet pris och vann fem år senare en rikstävling med novellen Tunnan som handlar om en ung man som väljer att leva i en tunna för att inte utsätta sig för andras elakheter. I tunnan bestämmer han sig för att den dag de tar ifrån honom hans skyddande skal så vill han även bli berövad sina sinnen, minnen och drömmar. Sannerligen ett litterärt brådmoget barn som förmodligen i sitt förändrarhem hade hört talas historien om Diogenes. Han har själv berättat att han som fjortonåring ansåg att de som inte läste litteratur ”led av en oförblommerad förvirring”. Denna vurm för skönlitteratur finns fortfarande kvar, men någon gång under sin studenttid upptäckte han att världen är så mycket större än böcker. När universitetsstudierna var slut fick han ett arv som gav honom möjligheten att resa utomlands och studera de romanska språken spanska och franska. I kortromanen Den besatte använder Skar sina språkkunskaper; huvudpersonen Jean – som är besatt av sin egen ofullkomlighet – arbetar som lektor i spanska språket på ett universitet i Lyon. Dock är det inte språket som står i centrum i boken, utan de existensfilosofiska resonemang som han för med sina unga studenter. De besatta var den första av hans böcker som blev översatt till franska och gavs ut på det anrika förlaget Gallimard – en roman som rönt stor uppmärksamhet och som nästan såldes slut innan den hann till de franska boklådorna. Kritikerna hyllade boken. Le Monde skrev bland annat att: “…monsieur Skar har på ett till halvt erotiskt, till halvt filosofiskt språk upphävt gränsen mellan förnuft och tro. Han har därtill haft den goda smaken att driva den paradoxala och stimulerande tesen att det är endast ateisten som tar Gud på fullt allvar. Författarens själsliga temperament möjliggör på samma gång en teologisk och jordnära – för inte säga underjordisk – inramning av en berättelse som i grund och botten handlar om vår egen kommande död som vi alla av begripliga skäl förnekar, men likväl – för att låna några ord av Tomas Tranströmer, den svenske Nobelpristagaren i litteratur – har döden redan tagit mått på oss och syr i det tysta på den kostym som vi förr eller senare kommer att iklädas.”

Med boken De besatta, som för övrigt är filmatiserad av den kända italienska regissören Guido Bianchi, öppnar Skar upp för metafysiken och de fält där frågorna har större tyngd än svaren. Att få in metafysiken i skönlitteraturen torde bara det vara en enastående prestation med alla dess ändlösa spekulationer som sysselsatt människan sedan tänkandets gryning. Skar gör det med framgång. Han väver mästerligt in i sina texter de frågor som får den som kommit till förnumstighetens vägs ände att häpna och förundras. Och han får också den mest inbitne gudsförnekare att ta upp de tvivel som finns inbäddade i kategoriska uttalanden om sådant vi inte kan veta någonting om. Med det sagt är Karl Johannes Skar den som öppnar upp för misstron. För honom är tvivlet tänkandets och trons motor, garanten mot alla förstockade och reaktionära tankebyggnader som omöjliggör det levande samtalet. I det avseendet är Skar politisk, och i vissa av hans romaner finns avsnitt där han inte drar sig för att i Henning Mankells anda rikta kritik mot orättvisor och övergrepp som begås i och utanför Sverige. Men viktigt är att nämna att han aldrig uttrycker sig politiskt utanför litteraturen; hans röst och protest är endast hörbar i hans prosa. Sällan, om ens någon gång, uttalar han sig publikt, som om han vore – antagligen med all rätt – misstänksam mot vår tids medier, där allt tycks handla om att maximera antalet följare på bekostnad av seriös journalistik och där mediernas marknadsavdelningar kräver mer och mer utrymme för reklamfinansierade tvivelaktiga artiklar. Uppenbart är att litteraturen för honom är ett fredat område som förmodligen utgör en av de sista verksamma bastioner som håller fördumningen stången. Skar är en tankens oförvägne fältmarskalk som vet var och hur han ska erövra den mark som gått förlorad i en tid av intellektuell upplösning och där kommersialismens bitcoin långsamt håller på att ersatta sunt förnuft.

*

I Karl Johannes Skars litteratur finns alltid en öppning, en stig som man som läsare oförhappandes upptäcker under det opulenta lövverk av ord som döljer det som man inte trodde vara möjligt. Det oväntade finns där eller, om man så vill, det outtalade löftet om att en förändring är i antågande. Att i morgon kan allt vara över. Åter igen: Inget är givet. Alltid finns något som undergräver lugnet och den yta som döljer det som är skevt, det som är förvrängt, det som är illa tillrättalagt. Att läsa Skar är att befinna sig i ett spänningsfält, som om man stod under tidens ständigt påslagna kraftledningar. Inget är statiskt i hans prosa och de få gånger det råder stiltje så finns den där för att bereda plats åt och påskynda den kommande framåtrörelsen, som även drivs fram av en underström av flyktiga antydningar, bräckliga avstamp, intellektuellt utmejslade irrgångar och oanade djärva tankeembryon som får berättelsen att vibrera. Förtrogen är han med de otaliga ordsträngar som sitter på de litterära instrument han förfogar över.

Skar är en realist som, även när han lekfullt öppnar upp för tankens förmenta orimligheter, inte sällan och med en distanserad ironi avbildar ett flöde av svårfångade inre och yttre händelser. Och han låter inga auktoriteter, inga tvingande omständigheter, inga – om än så starka och råa – viljor ta död på hoppet. I romanen Nya världen kan vi läsa:

“Du stjäl allt jag äger. Sedan förslösar du det. Och därefter tar du livet av den som jag älskar. Du vill att jag ska hata dig. Det vore alltför enkelt. Nästan ansvarslöst. Du begriper inte att jag är oförmögen att hata. Speciellt dig. Att göra det vore att förlora mig själv. Det vore att resignera för livets meningslöshet. För livet torde vara meningslöst när man tänker på allt ont du har orsakat mig. Men jag är inte den som ger upp. Jag är inte den som faller ner på knä och grinar förtvivlat. Jag är istället den som ska påminna dig om att trots allt elände så finns en om än så liten förtröstan inbäddad i det meningslösa. En förtröstan som blir den motkraft som får mig att gå vidare. Det är åtminstone min övertygelse, och den övertygelsen kan inte all samlad uselhet i denna värld ta ifrån mig.”

Man kan med fördel se hans idérika litterära kompositioner som mästerverk av glasmosaik. Sida vid sida finns de par av såväl semantiska som reella binära motsatser som tillsammans beskriver och utgör livet och även, för den delen, döden: sanning–lögn, lust–äckel, myckenhet–tomhet, spiritualitet–flegma, överflöd–armod. Och ofantligt mycket mer. Allt existerar, vibrerar och tar gestalt genom sina antiteser. Allt finns där i denna värld av dikotomier vilka ytterst är förutsättningen för all episk framställning. Och möjligen kan man säga att utmaningen i hans verk består i att hitta de skärpunkter där det råder balans i nätet av motpoler.

Därtill är hans mångfacetterade prosa rik på metaforer som ska tjäna att gestalta det som inte alltid går att gestalta. Skar är uppfinningsrik i sitt skapande av djärva metaforer, som ”könssorg” och ”nattfjärilsoblaten” för att nämna några. Ett ytterligare grepp som berikar de språkliga mosaikmästerverken är hans skickliga användande av varelser från djurriket, som återfinns i ett flertal av hans romaner – djur som lejon, varg, orm och många därtill, såsom en stormagad flodhäst, som får en alldeles säregen, för att inte säga visionär, roll i en biberättelse. Även påhittade djur finns rikligt. I hans roman Osjälvständig epistel slår hans fantasi ut i full blom, och han har med all rätt jämförts med de mustigt gränsöverskridande verk som författats av Rabelais och Gabriel García Márquez. I den boken drar hans skapandekraft fram som en storm där vi får ta del av ett ständigt och magnifikt tillblivande av tänkbara och icke-tänkbara varelser. När man har läst ut boken är det som om ens visuella och audiella minnen av den fantasifulla handlingen blir påtagligt verksamma. Och inte oväntat leder den abundanta animaliska påhittigheten förr eller senare till nyskapandet av begrepp, som om ordrikedomen i svenska språket inte riktigt mäktade följa hans tankevirvlar. Som nämnts ovan finns ingen språklig återhållsamhet. Det är framför allt i hans senaste två romaner som vi får ta del hans oförvägna narrativa kreativitet, som i vissa fall kan betraktas som rebellisk, för att inte säga anarkistisk; där finner vi ord som ”högfärdsfasonskollaps”, ”julesvernedeleriumspiruetter”, ”betuttningsalstrare”, ”drängomatisering”, ”avfödelseprotokoll”, ”luskarantänslada” och ”jagdagboksförbränning”. Listan kan göras betydligt längre, men dessa exempel visar mer än tillräckligt på hans – inte sällan humoristiska – förmåga att fylla i språkets sprickor. Man skulle kunna kalla honom en ”språkförtätareadjunkt”, för att använda ett av hans egna originella påhittade ord.

Det modiga nyskapandet i hans sätt att gestalta en berättelse och göra den levande är minst sagt häpnadsväckande. Och detta gäller även berättarperspektivet. I de flesta romaner skriver han i jag-form, men i romanen Glasverandan är jaget splittrat, vilket möjliggör ”den andres” perspektiv och öppnar upp, om än i förtäckt form, för allvetaren. Och som en konsekvens av det vida berättarperspektivet låter Skar gestalterna i romanen vandra in i och ut ur skilda roller, och i vissa fall låter han de döda åter träda in i handlingen, vilket förstärker det underliggande hallucinatoriska och får en att tänka på Juan Rulfos magiska realism. Romanen är i dessa avseenden djärvt experimentell, och möjligen är det därför som den mottogs kyligt av ledande litteraturkritiker; Karin Nilsson på Göteborgs-Posten gick till och med så långt att hon dömde ut den som skräp. Dock har romanen – som kom ut för drygt tio år sedan – lästs på nytt och vid Uppsala universitet finns nu en avhandling om romanens säregna berättarstil. Nämnas kan även att litteraturprofessorn Sören Madsen vid Köpenhamns universitet för ett drygt år sedan skrev att Glasverandan är en ”isbrytare som drivs fram med en närmast explosiv berättarkraft som plöjer upp en efterlängtad ränna i det istäckta skandinaviska litterära farvattnet”. Det som Madsen mer konkret åsyftar är inte bara Skars på samma gång skiftande och glidande berättarperspektiv, utan även den flitiga och väldisponerade användningen av olika lingvistiska grepp – som konjunktioner, rums- och tidsadverbial, interjektioner och andra syntaktiska verktyg – för att smälta samman till synes oförenliga händelser så att de flyter fram naturligt.

Som inledningsvis nämndes är Karl Johannes Skars prosa inte omfångsrik och påminner i det avseendet om Jorge Luis Borges. Skar har sammanlagt kommit ut med tio romaner som oftast är på högst tvåhundra sidor. Men till skillnad från Borges har han aldrig tagit avstånd från sina tidigare böcker. ”Det vore att lemlästa sig själv”, som han något tillspetsat uttryckte sig en gång. Och han återkommer just till detta i några av sina böcker, nämligen det förflutna, det som enligt honom utgör ”nittionio procent av nuet”. Därför blir den enskilda människans historia viktig för honom, vilket förklarar varför vissa av hans romankaraktärer faller offer för den monumentala kraft som historien utgör, det vill säga att ingen går fri från den skugga som denne själv är framsprungen ur. Människans personliga och egenupplevda historia – alla minnen, hågkomster, möjligheter, tillkortakommanden, uppgörelser, avståndstaganden, förlikningar och det oöverskådliga nätet av beslut och avgöranden i mot- och framgångar – väger tungt i hans romaner och den som inte uthärdar sin egen bakgrund, den som inte lär sig att leva med den, den som inte kan förlika sig med och dra fördel av det som varit, går i Skars litteratur under. Nämnas bör dock att han inte ser det förflutna som en gång för alla givet, eftersom det ju hör till minnet; det förflutna utsätts ständigt för omskrivningar och omtolkningar och däri ligger en form av det vi kallar förtröstan.
För Skar är människans inte sällan självvalda utsatthet i fråga om identitet början på en själslig hemlöshet och inre kris. Det blir en fråga om kamp. Och ett av människans vapen är just hennes förhållande till sin egen historia med allt vad det innebär. En möjlig förklaring till hans stora intresse för det förflutna är förmodligen det som Erik Gustavsson i en artikel i tidskriften Hjärnstorm recenserade:

“Hur man än läser Skar så finns det något förborgat och outsagt i hans prosa som har en framtida betydelse; det som är åtkomligt, det som glimmar svagt i det dunkla kan när som helst lysa upp klart – utan att man ens vet om det – i en bortglömd gränd i en småstad eller på ett fartyg som förlorat sin kurs eller i en inre själslig Norénsk ruin. Det finns alltid en bortre gräns där allt vänder, där ett bortträngt ljus samlar kraft för att påbörja den färd som aldrig tar slut. Och det som ligger på botten i det oåtkomligas kärl är inget annat än hoppet.”

Skar har en förmåga att ge det fiktiva ett förflutet som griper tag i en och därmed ger puls åt det som återberättas. I det avseendet – det förflutnas närvaro – finns inga oväntade, plötsliga och oförmodade händelser, eftersom allt är sorgfälligt sammanvävt. Likväl finns det utrymme för det som tidigare omtalats, nämligen en grad av kontinuitetens frånvaro – det nyckfulla, det oförutsägbara, det oväntade. Kort sagt: Det som ger spänning. Det som skapar en överraskande vågrörelse i den litterära texten. Det som försvårar för en att avbryta läsningen. Balansen mellan det givna och det som bryter upp får det förflutnas och nuets berättelse att vibrera, att vara levande, att vara meningsfull. Skar tycks med andra ord vara väl förtrogen med det förflutnas anatomi och dess mekanismer som är verksamma i det tysta och fördolda. Här tänker jag osökt på Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguros sätt att skriva, hur han leker med genrer och gärna överskrider dem och låter historien bli ett slags kollektiv kraft som förebådar det som ska komma. Minnet – det förflutnas opålitliga förvaltare – är lika centralt i Ishiguros romaner som i vissa av Skars. Det finns alltid en risk med att jämföra författare med varandra, och om man ska finna något som avviker mellan dem så är det sättet att återge ett händelseförlopp. Kazuo Ishiguro bjuder rikligt på detaljer; mästerligt beskriver han händelserna grundligt, och hos honom finns den genuina viljan att åskådliggöra det som han vet inte alltid går att åskådliggöra. Där är Skar mer restriktiv, och behovet av uttömmande saklighet är för honom främmande och antagligen oförenligt med hans stil. Han överlåter istället till läsaren att fylla ut det som han medvetet utelämnat och han förlitar sig på sin läsekrets fantasi och intellektuella skärpa. I det avseendet kan man se hans prosa som elitistisk, något som han – sin vana trogen – inte har någon uppfattning om. Skar har ju som bekant inget till övers för författare som kommenterar sina egna verk och än mindre sin egen stilistik, och i Skars fall – med den narrativa bredd som han behärskar – är det nog närmast omöjligt att tala om stilistik i singularis.

Vad gäller det förflutna och minnet ska nämnas en fråga som ständigt dyker upp om hans böcker, nämligen om de till en viss del är självbiografiska på samma sätt som A. E. Ellis Sträckbänken och Tomas Manns Bergtagen. Skar har vid ett tillfälle sagt att den frågan ”får bero då det är alldeles för tidigt att svara på det”. Och det är sådana svar man oftast får av honom. Det är som om han förfogar över ett större perspektiv, då han säkert har vänt in och ut på frågan om vad som egentligen är självbiografiskt. Att man har varit med om det som återges, är det självbiografiskt? Och om det är så, hur återger man något som man har varit med om utan att begå våld på det, utan att missa en nyans och, framför allt, utan att glida på sanningen? Sant är i alla fall att Skar misstror alla biografier och han har låtit förstå att han sympatiserar med Kiplings åsikt att biografier är en högre form av kannibalism.

*

Låt mig nu uppehålla mig vid en av Skars romaner som väckte debatt och anstöt i de nordiska länderna men som tilldelades den österrikiska statens pris för europeisk litteratur – Europäischer Literaturpreis. Romanen heter Tvång och har angripits för dess nakna redogörelse av ett bestialiskt våld i ett fiktivt land där folkslagen brutosorer och malorer utkämpar ett tusenårigt krig på den geografiskt enorma ön Insula Major, vars breddgrader ”rymmer historiens största brott”. Det är en kusligt ond värld som Skar skriver om och som får Oswald Spenglers apokalyptiska Västerlandets undergång att framstå som närmast harmlös. En värld som tycks på förhand vara dömd att störta samman och där gnagare och insekter kommer att bli de enda överlevande. En värld där grymheter uppträder ständigt i nya skepnader och där folkslagens själ har blivit koloniserad av mörkret. Och i denna jämmerdal för vi följa dvärgen Ultimon som hamnat i onåd och blivit förskjuten av de båda folkslagen. Utlämnad åt sig själv tar han sig fram på de delar av ön där ondskans topografi leder honom till förintelse. Han vet vad som väntar honom, men en natt, ”då stjärnorna flytt himlen för att inte förgås av det glödande hatets fyrbåkar”, får han i sin övergivenhet erfara något oerhört, något som får honom att bli uppfylld av en kraft i hela sitt epifaniska ljus. Att här avslöja vad kraften består i vore orättvist mot den som ännu inte läst den skandalomsusade boken, vars innehåll är mycket riktigt fruktansvärt men enligt mitt förmenande samtidigt lockande, frestande – för inte säga förföriskt. Tvång är en roman som handlar lika mycket om ett inre som ett yttre skeende där döden ständigt återskapas; varje mening i den är både början och slutet på en sträcka som leder till en väntande avgrund. I Europäischer Literaturpreis motivering kan vi läsa att i grund och botten handlar boken om den “avgörande erfarenheten av smärta som gått förlorad och som därmed förebådar en katastrof. Skar viker inte undan för denna sanning utan gestaltar den så skoningslös att vi ryggar tillbaka då vi någonstans inom oss vet att det oundvikliga kan endast göras oundvikligt genom att vi förlorar något som vi inte vill men måste förlora.”

En annan av hans böcker som har fått priser och utmärkelser är romanen Förnekelsen. I den utspelar sig handlingen i huvudet på kirurg Martinson. Dramat sker i tanken eller, vilket är samma sak, äventyret sker i språket. I romanen tar Skar sig an och vänder ut och in på den väv av tankar och känslor som binds samman av det som saknar ord, det vill säga de tunna lager av erfarenheter som finns där men som är så svåra att verbalisera och pränta ner. Allt blir en resa i protagonistens undermedvetna och drömmar, vilka han skildrar inlevelsefullt och skickligt. Förnekelsen är ett introspektivt verk – en särdeles uppvisning i tankekraft – och får en att tänka på författare som Virginia Woolf och James Joyce, men framför allt på Clarice Lispector, i det att hisnande metafysiska utvikningar genomsyrar boken.

*

Det torde inte vara en överdrift att hävda att Karl Johannes Skar blivit en livs levande legend. Till detta har flera orsaker bidragit. Förutom hans enastående litterära prestation är det som nämnts hans omtalade ovillighet att framträda i officiella sammanhang. Och de få gånger som han har trätt fram har han varit fåordig. Vid ett tillfälle yttrade han att han ”inte mäktar med hundar och än mindre människor”. Möjligen ska detta tillspetsade uttalande ses som ett sätt för honom att markera sin integritet och en önskan om att få hålla ett behörigt avstånd till folk i största allmänhet. Och kanhända kan han kosta på sig det med tanke på att han i vissa internationella kretsar upphöjts till geni, dock ej i vårt sekulariserade land, där det bibliska ordstävet ”Ingen är profet i sitt fädernesland” fortfarande har en aktualitet. Att Skar själv skulle betrakta sig som ett geni är emellertid inte en självklarhet, och i hans roman Upptågsmakaren visar sig det självutnämnda geniet David Trindnäs vara en minst sagt obehaglig person som lider av ett okontrollerat storhetsvansinne. Det finns ett stycke i romanen där det förmenta geniets verbala, tillika lustiga, svåger yttrar följande ord till Trindnäs:

“Du har all anledning att vara tacksam över att jag finner ett behag i att umgås med dig. För betänk att jag har två mentala egenheter som möjliggör min vilja att vara i din närhet. Det ena är förmodligen en mildare form av schizofreni och den andra är en osund fallenhet för det suicidal. Jag är rädd för att om jag inte hade utrustats med dessa två tvivelaktiga förmågor så skulle jag se dig mer som korkad än som ett ingenium.”

Skar har aldrig skrivit under pseudonym eller antaget namn för att på så sätt bevara sin anonymitet. Och om han hade valt att göra det skulle troligtvis hans legendstatus ha varit, om det nu ens är möjligt, än större. Här är det viktigt att man inte låter sig vilseledas av hans tillbakadragenhet eller tar den till intäkt för att han inte har något till övers för det sociala eller, än mer felaktigt, att betrakta honom som en enstöring. De få som känner honom väl vittnar om att han besitter en stor och varm sociabel förmåga. Man får inte heller glömma bort att Skar har ett skarpt öga för att dechiffrera mellanmänskliga relationer. I hans böcker excellerar han i beskrivningar av det sociala livets villkor och ibland – speciellt i romanen Nya världen – med en sådan frenesi och saklighet att en kommer att tänka på Balzac, som ägnade hela sitt liv åt att skildra den mänskliga komedin. För alldeles riktigt är Skar intresserad av människan som både privat och social varelse. Att han sedan väljer sitt huvudsakliga umgänge med mänskligheten i och genom litteraturen är en annan sak.

*

Detta lovtal till Karl Johannes Skars författarskap lider av en brist: det är alldeles för långt. Likväl är det mycket – alldeles för mycket – som har blivit utelämnat. För hur mycket skulle man inte kunna skriva om – för att nämna ett exempel – hans enastående och mäktiga förmåga att på bara några stycken växla skeendet i en rafflande handling sex till åtta gånger (sic!)? Sannerligen blir man överväldigad och stum av beundran över hans språkliga fantasi och stilistiska förmåga. Omöjligt är det att ringa in Skars genialitet på några sidor. Åtskilligt är alltså utelämnat av hänsyn till lovtalets format. Beklämd över denna begränsning väljer jag dock här att avluta denna hyllning till förmodligen en framtida Nobelpristagare i litteratur.