SEXISM. I finsk media pågår nu en diskussion om att återlämna skallar som svenska rasbiologer stulit från kyrkogårdar. Hans Forsberg berättar utifrån egna erfarenheter om hur rasbiologin i modifierad form fortfarande fanns på svenska universitet i slutet av 60-talet.
“Sverige var ledande på rasbiologins område före kriget. Affischnamnet var Herman Lundborg herostratisk ryktbar för och åter aktuell med sina skallmätningar av samer. Han var inte oväntat ett stort namn i Tyskland.
Man skulle ju kunna tro att dessa idéer hade hamnat på historiens sophög, efter vad som hänt under nazitiden. Men i Uppsala lyckades man på något underligt vis få rasläran att överleva i modifierad form under beteckningen ”Fysisk antropologi”. Ämnet blev en enmansshow av docenten Bertil Lundman. Bland hans vetenskapliga bedrifter kan noteras, att han tyckte sig kunna konstatera förekomsten av en blond rastyp, som han kallade västmanlandstypen.
Jag hörde talas om ämnet via en kurskamrat i historia under min första termin -67. Jag bevistade aldrig någon av Lundmans föreläsningar men fick ändå viss inblick. Föreläsningarna var välbesökta. Merparten av åhörarna torde ha varit strögäster. Lundman hade nämligen ett grundmurat rykte som kuf och tillmättes ett icke ringa underhållningsvärde.
Men så fanns där även en annan kategori av åhörare. Den bestod av dem som givit sig det glada studentlivet i våld: gasker och annat trevligt i nationernas hägn och i glada vänners lag. För sent hade de varsnat faran. Det var nämligen så, att på den tiden krävdes 1 betyg ( 20 poäng ) per termin för att komma i åtnjutande av studiemedel. Nu hade dessa olyckliga insett, att det skulle de inte mäkta med. Hela deras existens vid lärosätet var alltså hotad.
Men det fanns en utväg: Fysisk antropologi! För erhållandet av 1 betyg i ämnet krävdes att man nöjaktigt kunde redogöra för innehållet i ett par av Lundmans böcker. Ett synnerligen modest krav till och med jämfört med de andra ”räddningsplankorna” konsthistoria och pedagogik.
Nu hände det sig ibland, att Lundman, som man säger idag, kunde uttrycka sig något sexistiskt vid sina framträdanden. Detta upprörde de kvinnliga åhörarna och inför en stundande föreställning kom de överens om, att som en kvinna resa sig upp och lämna salen, om något sådant skulle inträffa.
Föreställningen började och mycket riktigt dröjde det inte länge innan Lundman kom in på en folkgrupp i Östafrika, där männen kännetecknades av att de hade ovanligt stora könsorgan.
Den kvinnliga delen av auditoriet reste sig enligt överenskommelsen och tågade mot utgången. Men innan de hunnit ut genom dörren ropade Lundman:
– Flickor, flickor ! Stopp, stopp! Båten till Tanzania går inte förrän nästa vecka!
info@opulens.se
