“Man kom fram till att den inte var ilsk, bara blasé. Men någon i socknen hade faktiskt känt sig utstirrad av älgen och tagit illa vid sig.” Nette Wermeld Enström berättar om när skogens konung i höstas flyttade in i hennes hemby i Hälsingland.
När årets älgjakt äntligen var till ända i min hemsocken Enånger i Hälsingland hade en av skogens överlevare bosatt sig i byn. Dag efter dag syntes älgen strosa omkring på folks gårdar och allra helst hängde den runt i en lekpark.
Det framfusiga tilltaget började debatteras livligt i byns facebookgrupp och för en enångare i exil, som jag själv, var det spännande läsning. Men den uppfattningen tycktes inte delas av byborna.
Det stod snart klart att vissa oroade sig för att älgen skulle käka upp deras äpplen, kanske fyllna till och attackera ungar i lekparken eller på väg hem från skolan. Andra bekymrade sig för det rent allmänna hot som ett fritt strövande djur bland folk och fä kunde innebära.
Det spekulerades ingående om älgens psykiska ohälsa.
Man kom fram till att den inte var ilsk, bara blasé. Men någon i socknen hade faktiskt känt sig utstirrad av älgen och tagit illa vid sig. Man enades därför om att ärendet var en angelägen säkerhetsfråga och man började diskutera hur man bäst kunde förvisa älgen bortom byns gränser.
Jaktlaget uppmärksammades om problemet och kommunen ombads avlägsna den omgående. Jägarna, som också deltog i gruppens diskussioner, uttryckte konfusion inför sina rättigheter och befogenheter och några blev hugvilla av situationen. Kommunen mailade ett mycket otillfredsställande svar till socknens företrädare som uppmanades ”kontakta markägaren” där älgen huserade, och till bybornas stora förtret var mailet signerat av en anonym ”kommunal vägledare.”
Det var droppen.
Nu stegrades stämningen i gruppen. Det hela verkade inte bättre än att Enånger, denna livgivande glesbygd där de flesta drar sitt strå till stacken genom hårt arbete på pappersmassabruket och konsumtion i staden, stod maktlös inför såväl myndigheter som vildmarken.
”Och hela Sverige som skulle få leva”, påminde någon.
”Ja, man kan ju bara gissa vilket parti som kommer vinna på det här”, klagade en annan som också lät oss veta vilket gäng som han minsann röstar på, ”för ordningens skull.” Men just som temperaturen i den lilla byn steg som allra mest gjorde älgen sorti. Kanske för att den tröttnade på all uppståndelse, kanske för att byborna plockat undan alla äpplen, eller så insåg hen bara att jakten nu var över för i år.
Och först då, när hotet lagt sig, kunde byborna andas ut och fortsätta sina liv i godan ro, dela de för årstiden livsviktiga inläggen om julmarknader, tomtar och troll. Förvisso med en erfarenhet rikare, som dessutom kan påverka nästa val!
Det är sådana här gånger man drabbas lite extra av hemlängtan. Särskilt som exiltillvaron på västkusten innebär att såväl hajar som vargar dyker upp, ända inne i Göteborg, utan att folk går ihop och ryter ifrån.
Andra tillfällen man längtar hem till byn är när stadsbor omkring en klagar på skogsbruket och påstår att virkesåkrar svälter ut djuren ur skogen, utan att fatta att det finns hur många träd som helst i vårt land!
Så korkat alltihopa.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
