VALTIDER. Så är det då val till EU-parlamentet igen. Vi översköljs av enfaldiga slagord och allmänna tyckanden som inte har så mycket med EU att göra utan som snarare är en del av den nationella politiska debatten. Parollerna blir ibland lätt absurda som den om en europeisk polis.
RETORIK. “Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.” Nathan Hamelberg menar att huruvida man själv ser sig som “ett offer” eller inte blivit en positioneringslek för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.
OMVÄRDERING. “En tankeställare för de politiker och debattörer, som med näsan i vädret vägrar lyssna på andras röster och argument”, skriver Bengt Olof Dike om Roland Poirier Martinssons försvar av välfärdsstaten på Aftonbladets kultursida igår.
KULTURKAMP. Det krävs något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken, skriver Nathan Hamelberg.
MÖJLIGT PARADIS. Om fler skulle tillbringa mer tid med och för andra samt känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra, så skulle Sverige ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden, hävdar Sofia Nerbrand. På en middag lade en gäst ut texten om varför det varit så svårt att flytta hem…
SYNDABOCKSTÄNKANDE. Även i genren ”man kan alltid skylla det man ogillar på nyliberalismen” är Svante Nycanders skrift Liberaler i asylkrisen synnerligen fantasifull, skriver Mattias Svensson.
OMÄNSKLIGHET. Jag hade inte tänkt skriva om detta. Men ett mail från en före detta kollega lämnar mig ingen ro. Det handlar om de pressade sjuktalen och om Försäkringskassans bemötande av de sjuka. I grund och botten handlar det om vilket samhälle vi utvecklat.
