NATURVETENSKAP. Det är inte så allmänt känt att August Strindberg studerade medicin och att han därtill av orättvisa skäl kuggades i kemi. Johan Frostegård har skrivit en fascinerande text om Strindbergs intresse för naturvenskap och hur omständigheterna formade hans öde.
STRINDBERGSPARAFRAS. Sverigedemokraterna hade arbetat i circus 27 år för att få sig den rättighet, som varje till myndig ålder extrem ideologi brukar få. Man hade finansierat Youtubers, lekt rövkrok på Gotland, ätit kebabtallrik och hållit tal. Entusiasmen var stor och berättigad.
LIVESTREAM. Lena Torquato Lidén har tidigare skrivit om satsningen Jukebox på Folkteatern i Göteborg. Här kommer ytterligare en rapport från en ny föreställning som streamas.
HELGTANKAR. “Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid.” Erik Cardelús guidar oss från Karin Boyes diktning till Håkan Hellströms popmusik.
KULTURPERSONLIGHET. I lördags skulle Jean Bolinder (1935-2020), som avled i somras, ha fyllt åttiofem år. Ivo Holmqvist tecknar ett personligt porträtt av en mångsidig kulturpersonlighet.
ÖVERLAGRING. In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna, skriver Jonatan Jakobsson Wik.
KÄRNFULLT. En händelse som satte ett märke i mig var Harry Järvs utgåva av Strindbergsfejden. I Strindbergsfejden kunde man pedagogiskt se skillnaden mellan att skriva pratigt, schablonartat trendigt, högtravande, jollrigt mot att, som Strindberg, skriva sakligt, kärnfullt, låta utanverk och vördnadsvärda schabloner falla.
LITTERÄR KANON. “Det är tryggare att luta sig mot författare utanför Sveriges gränser för att hitta litterära förebilder, de säger ju ingenting omedelbart om svenskar”, skriver Christoffer Andersson i debatten om den eventuella svenska litterära kanon. Lis Lovéns krönika som inledde debatten hittas här och de två andra replikerna på debattsidan.
TANKEBOK. En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning, skriver Lars Krumlinde som tagit del av Per Wästbergs anteckningar.
