MINNESORD. ”Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker.” Gunnlaugur Magnusson minns sin namne och morfar som skulle fyllt 97 år på lördag.
ELEGI. “Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.” Crister Enander skriver apropå att en närstående, en alldeles för ung människa, fått sin dödsdom.
HÅGKOMST. “Ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen”, skriver Gunnlaugur Magnússon i sin essä om tiden som flyr oss.
KVARGLÖMSKAN. Stina Olow bor i det lilla huset, där granskogen börjar, hon tycker måttligt om granar, bäst tycker hon om luktärter och pioner. Hon bor i ett litet hus med en liten trädgård. Allt är litet, även Stina Olow själv.
