ROMAN. Trots allt är läsningen av Rushdies senaste roman Quichotte lite som att spisa en måltid där det mesta består av bilder, eller bilder av bilder, av maten. Det är inte enbart tillfredsställande, skriver Nette Wermeld Enström.
PROSA. Den danska klassikern Har jag varit här förut av svenskfödda Sandra Holm har nu översatts till svenska. Anna Remmets har läst romanen och konstaterar bland annat att “den ofta rytmiska prosan skvallrar om att den som håller pennan dessutom är poet.”
PROSA. Som roman betraktat fungerar Stella ganska bra. Den är ofta lite väl kitschig, men spännande och ibland rätt så lärorik, skriver Elisabeth Brännström om Takis Würgers skandalomsusade bok.
LITTERATUR. Renegater av Klas Östergren är ett otroligt kraftfullt och ambitiöst romanbygge, som spänner över många år och skiftande händelseförlopp och innehåller flera intressanta och välresearchade ämnesområden, skriver Elisabeth Brännström.
PROSA. Elisabeth Brännström har läst Carola Hanssons roman Minnestrådar, med viss behållning. Men “problemet med romanen är att laddningen avtar där den borde ha ökat,” skriver hon.
PROSA. “Det är ingen lätt roman att mäkta med, den kan ta ett år att ta sig igenom, eller i mitt fall en effektiv läsvecka med sju timmar om dagen. Hur man än vrider och vänder på det är det en unik litterär prestation. Opulens medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap.”
PROSA. Ben Lerner är en ordkonstnär som kräver koncentration av läsaren och som översättare har Andreas Lundberg säkert brottats med språket. Det väller fram, prosa övergår i poesi, slang blandas med högstämdhet. Till slut blir det nästan för elegant, skriver Carolina Thelin.
PROSA. De förlorade barnen är tung i ordets mest lockande bemärkelse. En viktig bok, en bok jag tror – hoppas – kommer att läsas i många år, skriver Camilla Carnmo.
SJÄLVBIOGRAFISKT. “Det sociala arvet är en våt filt som tynger och begränsar och det fria valet är oftast en chimär. Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa,” skriver Carolina Thelin som läst Lo Kauppis nya bok.
