MEMOARER. Albert Bonniers Förlag ger ut Jonas Sjöstedts politiska memoarer, “Allt kommer att bli bra”. Boken har den före detta partiledaren för Vänsterpartiet skrivit tillsammans med sin tidigare pressekreterare Jessica Nordh.
ESSÄ. ”Litteratur som inte är tvetydig är litteratur där ingen individuell tolkning kan göras och litteratur där ingen tolkning kan göras är en stängd litteratur där läsaren inte längre tillåts någon verklig erfarenhet,” skriver Johannes Nilsson.
HISTORIA. “En utmärkt och tankeväckande läsning oavsett var man står politiskt”. Eftersom Mattias Svensson är fast skribent i Opulens lät vi Göran Dahl recensera hans bok om svensk alkoholpolitik.
TRUMPERAN. “Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati”, skriver Lars Borghem som läst Masha Gessens Surviving Autocracy.
KULTURJOURNALISTIK. ”Utan att avslöja för mycket kan jag lova att vi till hösten fortsätter göra samma breda magasin, där dagskritiken samsas med opinionstexter, men att vi också kommer förstärka några av kulturavdelningarna”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark som önskar läsarna en trevlig sommar.
LITTERATURANALYS. Jesper Nordström har läst antologin Tranströmer och det politiska där åtta litteraturvetare från Umeå, Sundsvall och Åbo undersöker den tranströmerska poesins förhållande till politiken. Han finner den inte särdeles engagerande.
SATIR. Demokratin är snart så insnärjd i lagar, konventioner med artikelparagrafer, förordningar och EU-direktiv att vi inte kan röra oss en meter åt något håll utan att göra en överträdelse. Många intressegrupper med förankring i bland annat Facebook har egenintressen av din, som du kanske trodde, exklusiva sfär, skriver Iodine Jupiter.
HYBRID. Crister Enander har skrivit en text som är ett slags hybrid av minnesbetraktelse och novell. Den har en existentiell utgångspunkt och handlar om vad vi gör med våra liv, men den handlar också om framtiden.
LIVSHÅLLNING. En som en gång dryftade att politik är allt var Thomas Mann. Han dryftade det dock med en djup ironi, som ett sätt att peka ut den politiska praktikens ständiga försök att, och ofta på ett moralisk godtyckligt sätt, bli allomfattande. Typ som någon som krasst konstaterar kapitalets alienerande kraft genom att säga att…
