SKILLNAD. Att skriva böcker och samtidigt förneka ett folkmord anses vara finare än att rappa om den verklighet många unga idag växer upp i, skriver Amra Bajric apropå de debatter som uppstått kring Peter Handke och Greekazo.
NOBELPRISET. “Tokarczuk söker förklaringar till orättvisor, inskränkthet och belysningar av mänskligt beteende i en tid då människan åter blivit människans varg”, skriver Crister Enander. Inför kvällens utdelningar och efterföljande bankett skriver vi om de två författargärningar som förärat Olga Tokarczuk och Peter Handke 2018 respektive 2019 års nobelpris i litteratur.
NOBELPRISET. Frågan om vad författare får och inte får skriva ställs i fallet Handke på sin spets. Vilken roll ska personliga och omdiskuterade politiska ställningstaganden få spela? skriver Kurt Bäckström.
LITTERATUR. Den eurocentriska litteratursynen måste, och kommer, att urholkas, skriver Carsten Palmer Schale.
NOBELPRISET. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få medalj och dela på en fortfarande betydande summa pengar. Ivo Holmqvist återlanserar danska författaren Henrik Pontoppidans hundra år gamla idé.
NOBELPRISET. “Blir det två paket på samma gång nu? Eller bara ett, ett paket med två författare travade på varandra som en litterär dubbelmacka? En Romeo och Julia, en Lila och Elena, en Don Quijote och Sancho Panza, om vi prompt ska stanna i det litterära spåret?” Erik Cardelús skriver om årets Nobelpris i litteratur.
NOBELPRISET. Kanske hade det varit bättre om Akademien befriats från Nobelpriset ännu en tid. Det är ju näppeligen detta pris som är dess poäng. Det är tvärtom en guldkantad bagatell, ett undantag i en verksamhet som i huvudsak handlar om andra, långt mer vardagliga och därför viktigare ting, skriver Gustaf Johansson.
SVENSKA AKADEMIEN. Alla skulle nog inte tacka nej till ett Nobelpris i litteratur eller till en stol i Svenska Akademien. Men det finns vissa som har gjort det. Ivo Holmqvist berättar om några nej-sägare och turer som förekommit kring pris och stolar…
ANTIPOET. “Om sin likvaka instruerade han före sin bortgång att han ville ha med sig sina fotbollsskor, sin blommiga potta, sina solglasögon och bibeln. Aldrig svarslös, in i det sista respektlös och ironisk”. Anna-Karin Gauding om den chilenske poeten Nicanor Parra.
