GAZA. ”Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?” Stellan Lindqvist kommenterar Israels krigföring i Gaza. Det rör sig om krigsmetoder som är i linje med det som räknas som folkmord, enligt en FN-kommitté.
FRANKRIKE. Så blev det ändå en rödgrön framgång i det franska valet. Fast med minimal marginal. Detta i ett land som präglas av en synnerligen konservativ katolsk borgerlighet.
NATIONALISM. Christopher Paulstam reflekterar över sambanden mellan oligarki och nationalism. ”Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig,” menar Paulstam.
APROPÅ. Tiden är ond. De gamla gudarna föraktas. Vi som alltid blotat till Oden och Tor ser nya konstiga religioner från trakten kring Miklagård breda ut sig. De tillber någon de kallar Vite Krist och det är något mycket mystiskt. Bland annat så äter de upp sin gud när de tillber honom.
IRONISKT. “På regeringens politiska meny står målet om trygghet och samhörighet, men ironiskt nog leder angiveri till motsatsen”, skriver Lovisa Johansson, Språkrörskandidat för Gröna Studenter.
NATIONALISM. ”Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av den andre har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör,” skriver Haris Agic.
REAKTION. Så går då Israel igen åt ett reaktionärt konservativt håll och antisemitismen kommer att frodas starkare. Som om den inte i dessa post-trumpska tider var obehaglig nog.
VÄRDEGRUND. Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism. Det menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.
KULTURKANON. “Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.
