SMÄRTA. Vi fortsätter tjäna kapitalismen och hoppas att patriarkatet ska självdö, precis som misshandlaren på andra sidan väggen. Vi kvinnor, icke-män, gråter när vi ser dokumentären om Josefin Nilsson, hennes smärta är vår, men mannen som dödade henne står fortfarande på upplysta scener, skriver Anna Jörgensdotter.
ESSÄ. “Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet”, skriver Anna Remmets.
ARBETSVILLKOR. “Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget ovanligt, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering”, skriver Karolina Bergström.
UPPMANING. “Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.” Annelie Bränström-Öhman om det strukturella våldet mot kvinnor.
SPRÅKVIRTUOS. “Liksom många andra västerländska författare är Duras ambivalent i sin skildring av kolonialt våld. Å ena sidan beskriver hon illusionslöst kolonialismens grymhet och cynism och å andra sidan framställer hon den koloniserade platsen i sig som en våldsam och barbarisk plats.”
