DÖDSÅNGEST. “Att låta åldringsvården, såsom den framstår i medierna och personalens vittnesbörder, ta hand om en? Aldrig!”, skriver Lasse Ekstrand som funderar på ett giftpiller en fransk författare tipsade om för länge sedan.
PANDEMI. “Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?”, skriver Crister Enander.
VARDAGSHYLLNING. “När min förstfödda blir riktigt dålig i dessa förskräckliga pandemitider och läggs in på sjukhus för att tillföras dropp, slår den största ängslan till.” Lasse Ekstrand undrar varför det ofta först är när det är för sent som vi minns det viktigaste i livet.
CORONAKULTUR. Där vi i medeltidens bildvärld fått lära oss om människans dödlighet, tycks vi nu ha ställts inför det förgängliga, påtagligt sköra, i vår egen rådande samhällsordning, skriver Ida Thunström.
PANDEMI. Det är som om coronaviruset blivit allas vår gamla barska rivjärnsfaster som vridit tillbaka vår livsstil till vett och sans, skriver Jesper Nordström.
DEMENS. Det finns all anledning att reflektera över hur vi själva skulle vilja leva och dö om vi drabbas av en demenssjukdom, skriver Nette Wermeld Enström.
SKÖNHET. Det är döden som gör livet så mycket mer akut, så mycket viktigare, så mycket vackrare. Döden är, i själva verket, Den Stora Förskönaren, skriver Mikael Henrik Myrtin.
UNDERGÅNGEN.Går det verkligen att gulla och kela med undergången som en snuttefilt i sofforna framför tevens ständiga flimmer av bilder? Jag försöker, efter bästa förmåga, att förstå dagens förkärlek för undergångsvisioner, skriver Crister Enander.
DÖDSKAMP. Inget av Niels Fredrik Dahls teman är nya, men han lyckas ladda bilderna av moderns liv med något nytt. Det gäller inte minst dödskampen, som äger rum vid över åttio års ålder efter en cancerdiagnos, skriver Anna Remmets.
