SKRÄCK. Nästa gång du ser en zombiefilm tänk då på att det inte bara är en skräckfilm som du ser utan på många sätt en samhällskritisk film som belyser aktuella problem och frågeställningar i vårt samhälle, skriver Mathias Jansson.
Zombier. Det flesta tänker direkt på halvruttna stapplande kroppar som muttrar “Brain, brain!” medan de (trots sin uppenbara likstelhet) ofta hinner ikapp sina offer och äter upp deras hjärnor. Men enda sedan George Romero filmade Night of the Living Dead 1968 har zombiefilmer i många fall haft en samhällskritisk undertext. Night of the Living Dead blev urtypen för framtida zombiefilmer och handlar om sju människor som blir fångade i ett hus på landet samtidigt som zombierna närmar sig och de tvingas samarbeta för att överleva natten.
Att stänga in ett antal människor från olika samhällsklasser och bakgrunder i ett slutet utrymme med en yttre fara, är ett vanligt motiv i filmen och litteraturen. Instängda människor skapar nämligen en tacksam dramatiskt situation. Gruppdynamiken brukar också bli intressant när människor, som i vanliga fall inte vill umgås, plötsligt tvingas att samarbeta i ljuset av ett yttre hot.
Guy de Maupassant publicerade redan 1880 novellen Fettpärlan. En berättelse som utspelar sig under det tysk-franska kriget. Novellen handlar om ett franskt sällskap med tio personer som flyr i en kuskvagn med det överhängande hotet att hamna i fiendens händer. De tio personerna, och de sju hos Romero, utgör ett slags tvärsnitt av samhället. I vagnen finns både adel, präster och arbetare. Fettpärlan, som är en prostituerad kvinna, står längst ner på samhällsstegen och föraktas av de andra i vagnen, men i slutändan visar det sig att hon är novellens hjältinna och moraliska föredöme.
Om rasism var undertexten i Romeros första zombiefilm så var konsumtion temat i Dawn of the Dead från 1978.
I Night of the Living Dead är huvudpersonen Ben afroamerikan. Precis som Fettpärlan står Ben längst ner i hierarkin, men visar sig vara den som kan hålla huvudet kallt och som är det moraliska föredömet i gruppen. I slutet skjuts Ben av en polis som misstar honom för en zombie. Dödsskjutningen av Ben kan tolkas som ett utslag av ett rasistiskt samhälle som utgår från stereotypen att svarta är farliga. I polisens ögon blir Ben bara en av alla de andra anonyma zombierna som utgör ett hot och därför utan tvekan kan skjutas.
Om rasism var undertexten i Romeros första zombiefilm så var konsumtion temat i Dawn of the Dead från 1978. Här tvingas en grupp människor barrikadera sig i ett köpcentrum medan zombierna samlas utanför. Gruppen ägnar den första tiden åt att konsumera allt vad köpcentret erbjuder, men efter en tid brister barrikaderna och som en Black Friday rea-kö rusar zombierna in för att ta del av köpfesten. Större delen av gruppen dödas av zombierna under attacken. Det går att se gruppen i köpcentret som den privilegierade överklassen som förskansa sig i sitt “gated community” och zombierna utanför som underklassen som till slut revolutionerar och stormar palatset och dödar sina förtryckare.
Klassperspektivet kan man också hitta i White Zombie från 1932, som betraktas som den första zombie-filmen. Här förvandlas vanliga människor till zombier av en voodoomästare för att användas som gratis arbetskraft åt plantageägaren på hans sockerbruk. I White Zombie finns en uppenbar referens till utnyttjande av slavarbetskraft genom historien.
Ett ännu tidigare exempel är The Cabinet of Dr. Caligari av Robert Wiene från 1920 där den ondskefulle Dr. Caligari utnyttjar en sömngångare och tvingar honom genom hypnos att begå mord. Så här i efterhand är det inte svårt att tolka Dr. Caligari som en förutsägelse av nazismen blinda lydnad där miljontals människor hypnotiserade av sin ledare och begick ohyggliga brott mot mänskligheten. Zombier blir ofta en metafor för den viljelösa anonyma massan som styrs av sina begär och som utgör ett hot mot det ordnade samhället. Det går att tolka zombierna som en bild för en förryckt arbetarklass som till slut gör uppror mot sina förtryckare.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Ett av de senaste tillskotten i zombiegenren är Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die (2019). Jarmusch bygger i sin film vidare på traditionen med den samhällskritiska kontexten. I filmen har nämligen fracking vid Nordpolen gjort att jordaxeln ändrat sin lutning och de döda återvänder som zombier. Klimathotet är alltså en undertext i filmen, sedan finns det i filmen flera tydliga referenser till Romeros zombiefilmer. Ja, det går så långt att hela filmen utvecklar sig till en meta-film med referenser till zombiefilmer och själva filmskapandet. Precis som i Romers film Dawn of the Dead lyfter Jarmuch också fram konsumtionssamhällets baksidor.
Zombierna i The Dead Don’t Die är inte ute efter hjärnor utan de är ute efter samma saker som de begärde och konsumerade under sin livstid som godis, sex, verktyg eller mobiltelefoner. Som i vilken normal zombie-film som helst dödar zombierna naturligtvis alla levande som kommer i deras väg och det enda sättet att stoppa dem är att förstöra deras huvud. Men nästa gång du ser en zombiefilm tänk då på att det inte bara är en skräckfilm som du ser utan på många sätt en samhällskritisk film som belyser aktuella problem och frågeställningar i vårt samhälle. För även om zombierna är hjärndöda har de ofta något viktigt att säga.
info@opulens.se
