GENTRIFIERING. “Var finns då dagens konstnärsateljéer? Inte i Soho i alla fall”
En av de filmer som kanske mest förkroppsligar myten New York är Martin Scorceses förbisedda guldkorn “En natt i New York” från 1985, där Griffin Dunnes rollkaraktär Paul på väg hem från jobbet stöter på den mystiska Marcy, spelad av Rosanna Arquette. Snart är han indragen i ett klaustrofobiskt virrvarr av missförstånd och passerar under nattens lopp gigantiska konstnärsloft i Soho, dekadenta technoklubbar i ruffiga industrilokaler och självutnämnda medborgargarden på regntunga bakgator (inklusive en oförglömlig biljakt med en musicerande glassbil). Här finns stilistiska diners som skulle ha fått Edvard Hopper att rodna, inklusive de läderklädda röda säten där Paul tar skydd från nattens allsköns antagonister, och den filmiska estetiken tar i sig ett kärleksfullt grepp om världsstaden.
Väl på plats i ett vårdisigt New York är det dock något som skaver i glappet mellan Scorceses cineastiska visioner och verkligheten. Föga förvånande ser jag inte någonstans skymten av ateljéer liknande den, där Paul mellan röda tegelväggar blir insmetad i ett skyddande lager papier-maché av den exhibitionistiska skulptrisen Kiki . Snarare dominerar franchisekedjor som Starbucks och Dunkin’ Donuts Manhattans gatubild, uppblandat med billiga klädkedjor och exklusiva märkesbutiker.
Var finns då dagens konstnärsateljéer och lågbudgetdiners? Inte i Soho i alla fall. Mellan åren 2000 till 2012 steg medelhyran i New York med 75 procent, i takt med att finanshungrande fastighetsbolag tagit över hyreshus och omvandlat dem till exklusiva andelslägenheter. Det har gått så långt att bolagen, som får massiva skattelättnader bara de bygger en viss procent billiga hyreslägenheter i de nya husen, också ofta bygger en särskild “poor door” för de mindre bemedlade hyresgästerna så att lägenhetsinnehavarna slipper beblanda sig med dessa. Genom dagens rikemansdörrar kommer inga kämpande konstnärer. Än mindre medelavlönade New York-bor – istället drar de vidare till områden som Brooklyn och Queens (där dagens konstnärer inte heller har råd med ateljéhyrorna).
Finns det då kanske mer av filmisk verklighetskänsla i lummiga Central Park, en av de mest filmade platserna i världen? Jag försöker känna in stämningen tillsammans med den guide, som ledsagar mig och några andra hågade genom den gröna lungans diverse inspelningsplatser. För ett ögonblick glimmar det till när vi går förbi den parkbänk, där Woody Allens Alvy tillsammans med Diane Keatons Annie drar skämt om de förbipasserande i ”Annie Hall”, likaså vid Bethesdaterrassen där det skönsjungande hippiefolket i Milos Formans ”Hair” festade runt. Sedan försvinner ögonblicket i flödet av turister och billiga skräptavlor, i den park som i dag finansieras till fyra femtedelar med privata medel.
Givetvis är det lönlöst att söka någon slags filmisk autenticitet i dagens föränderliga hyperverklighet, och exemplet New York kan självklart översättas till hundratals andra storstäder och deras utveckling. Hade exempelvis vagabonden Henry Morgan och hans anhängare i ”Gentlemen” kunnat leva lugubert lyxliv på Hornsgatan av i dag? (låt vara att lägenheten i fråga var ärvd). Tror inte det, med tanke på att utgångspriset för en fyra snittar på sju miljoner. Kvar i spillrorna av alla ombildningar och ökade lokalhyror blir innerstaden till en rad cineastiska kulisser, väl med oförminskad dragningskraft för långväga ”Millennium”-turister och penningstarka köpare, men som lämnar oss andra med en bitter skärva folkhemsnostalgi i hjärteroten. Likväl – det är i förorten som framtidens kultur skapas, med en helt ny uppsättning filmiska regler.
karolina.bergstroem@opulens.se
