FILM. Charlotte Wiberg skriver om vårt behov av verklighetsflykt i en tid präglad av både pandemi och krig i Europa. Här ger Wiberg en introduktion till den speciella genre som kallas stonerkomedi.
Om det känns för mycket med att flera år av pandemi direkt avlöses av ett stort krig i Europa så är det tillåtet att fly verkligheten några timmar då och då. Och varför inte välja ett riktigt härligt fånigt sätt att göra det på? Stonerkomedin är en genre som aldrig haft något särskilt högt anseende, även om den innefattar några filmer som är allmänt älskade (The Big Lebowski av bröderna Coen från 1998 är det främsta exemplet), men den äger verkligen sin speciella njutning. Framför allt skulle jag vilja säga att stonerkomedins antihjältar är väldigt sköna motstycken till både anfallande arméer och destruktiva karriärstrebrar, kanske över huvud taget till det vi kallar toxisk manlighet. För män är de oftast – dock inte längre alltid.
Visst har de sina problematiska inslag. Mest uppenbart bilden av psykedeliska droger som något alla tål och visserligen blir dumma av, men bara på ett roligt sätt. I realiteten finns det både människor som blivit sjuka av psykedeliska droger och sådana som jag, som bara precis inte tål dem på grund av ångest. För mig som aldrig kan röka på är stonerkomedierna kanske något av en ersättning – en måste bara komma ihåg att de inte har mycket med verkligheten att göra. Och trots den alternativa maskuliniteten kan de innehålla gott om grabbig sexism. På något sätt får snubbar som Harold i Harold and Kumar go to White Castle (2004) också alltid tjejen och lyckas utmana alfahannarna trots att han är kontorets hackkyckling.
En del av de filmer som räknas in i genren visar aldrig något knark. Det kan räcka med att huvudpersonerna som i Dude, Where’s My Car? (2000) bara precis har den rätta hjärndöda stilen och det infantila sinne för humor som gör att omgivningen ser dem som potheads. Men det finns vissa löst genredefinierande element utöver rökandet. Oftast är filmerna berättelser om vänskap, och oftast finns det en slags quest, alltså något slags uppdrag eller utmaning som vännerna ska klara av. Och det kan vara något så till synes enkelt som att klara av att ta sig till hamburgerkedjan White Castle, eller försöka återskapa vad som hänt kvällen innan för att återfinna en huvudpersons bil, eller något faktiskt livsfarligt som att försöka undvika bli dödad av de mördare vars brott huvudpersonerna har bevittnat. Det sistnämnda är vad Pineapple Express (2008) handlar om, en underbart fånig actionkomedi med världens mest stenade och sämst utrustade actionhjältar i centrum, spelade av James Franco och Josh Rogan.
Franco är langare och Rogan har ett bekvämt jobb i att dela ut stämningar (You’ve been served!). Den perfekta stonerkomedi(anti)hjälten har inga specifika aspirationer i livet, i alla fall inga som funkar som de ska och inga som ger dem en hög ställning i samhället. På grund av de fortfarande rätt annorlunda roller som kvinnor och män har på film är det lättare för män att göra sådana roller. Kvinnor ska fortfarande gärna vara ”starka” och lite peppiga.
Ett underbart undantag är Anna Faris i Gregg Arakis Smiley Face (2007), som är en tvättäkta pothead med stora problem att klara vardagen och väldigt långt ifrån att göra karriär som skådespelerska, vilken är hennes halvhjärtade aspiration. Hennes quest är att efter att av misstag satt i sig ett stort antal muffins med knark i försöka både gå på en provspelning och få ihop stålar till sin langare så att hon inte blir av med alla sina möbler. Medan det vanliga är att huvudpersonerna lyckas med sina uppdrag eftersom universum är på deras sida är detta snarare mer av en komisk moralitet där saker inte går så bra. Vänskapstemat finns inte heller med – det finns ingen kvinnlig motsvarighet till bromance. Men för åskådaren är det genomgående väldigt roligt.
En annan film med tjejer där det finns ett vänskapstema är Booksmart, men i den har vi en variation av temat där huvudpersonerna är väldigt lyckade plugghästar vars quest är att klara av en kväll av festande före examensdagen på high school.
Andra filmer som jag sett som räknas in i genren är Someone Great (2019) där en grupp väninnor visserligen konsumerar en massa droger men filmen ändå lyckas vara en rätt klämkäck historia om i grunden lyckade personer som lär sig mängder med life lessons under den dag då filmen utspelar sig. Dude (2008) där huvudpersonerna är ett väninnegäng på väg ut ur high school har lite roligare nonsenshumor och det fina inslaget ”djur som blir högt på gräs” (i Harold & Kumar är det en gepard) men också lite av samma problematik. Det är inga drop outs här utan snarare väldigt socialt lyckade och attraktiva personer. Och detta har väl delvis att göra med att hela marijuanakulturen blir alltmer accepterad, i vissa fall legal, har rört sig in i samhällets mittfåra. Kanske inte så mycket att beklaga sig över. Men nog är det lite trist när allt smetas ihop till en enda mainstreamkultur.
charlotte.wiberg@opulens.se
