TYDLIGT BUDSKAP. “Aldrig förr har väl så många superhjältehistorier blivit omvandlade till film som i den nuvarande fasen av den digitala tidsåldern. Det börjar bli lite tröttsamt och likaså borde jag för längesedan ha tröttnat på Star Wars“, skriver Clemens Altgård.
För några veckor sedan var jag på bio och såg Star Wars: The Last Jedi. Det har blivit något slags privat tradition att se varje ny uppföljare till Stjärnornas krig (som filmen ursprungligen hette när den på 1970-talet visades i Sverige).
Egentligen borde jag låta bli. Star Wars kan nämligen också ses som den film som innebar början på en ny och sämre era i amerikansk filmhistoria, en epok som ännu pågår, präglad av stegrad kommersialism, fokus på tekniska effekter och ytliga hjälteepos.
Aldrig förr har väl så många superhjältehistorier blivit omvandlade till film som i den nuvarande fasen av den digitala tidsåldern. Det börjar bli lite tröttsamt och likaså borde jag för längesedan ha tröttnat på Star Wars. Men det är likväl något i den där fiktiva världen, där ljusa och mörka krafter kämpar (inte sällan med lasersvärd) om herraväldet, som får mig att återvända dit.
Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten är en bok som blivit läst av många som arbetar med film och teater. Intressant nog var det så att George Lucas skrev manus till den första Star Wars-filmen med vägledning av just den boken. Märkligt nog är den ganska bortglömd. Det är inte ofta jag ser den nämnas eller träffar på referenser till den, även om Star Wars-sagan ständigt utökas med nya kapitel och diverse hjälteepos (ofta hämtade från Marvel-världen) tidvis helt dominerar mainstreambiografernas utbud.
I höstas hände det sig emellertid att jag fick se en nyskriven föreställning med Teater Theatron i Malmö, Ge mig en ledtråd – en kabaré om hjältar och mod. Där är Campbells bok själva utgångspunkten för en dialog och ett utvecklat resonemang om hjältebegreppet. Jag var en smula förvånad, måste jag erkänna. Boken hade hunnit samla damm även i min egen bokhylla. Men nu hade någon uppenbarligen dammat av sitt – eller det lokala stadsbibliotekets – exemplar. Någon? Ja, på scenen stod duon Suzanna och Zeljko Santrac och de inledde alltså med att diskutera Campbells bok men snart övergick dialogen till att handla om exempel på hjältemod men även sådana tvivelaktiga fenomen som hjältedyrkan.
Föreställningen har ett slags kabaréform och därmed finns ingen dramatisk kurva i gängse mening. Däremot en genomtänkt dramaturgi. I regi av Karin Parrot–Jonzon avlöser lättsammare scener och sångnummer de mera djupborrande samtalen. Visserligen står Tobias Allvin som manusförfattare, men så vitt jag kan förstå har texten skapats genom ett lagarbete där skådespelarna varit delaktiga. Musiken som också skrivits av Allvin är likaså en viktig del av föreställningen.
Vad har den då att säga till publiken? Ja, bland annat att hjältedyrkan är något ganska så suspekt och att de verkliga hjältarna är vad som kan kallas vardagshjältar. Det finns ett tydligt budskap: Var och en måste försöka att bli hjälte i sitt eget liv. Exempel ges och det handlar då om att visa civilkurage.
Således får vi ett alternativt bud på vad en hjälte kan vara. Det kan till exempel vara någon som med risk för sitt eget liv försvarar en medmänniska i en hotfull situation. Vardagshjälten som visar mod när det krävs.
clemens.altgard@opulens.se
