MOTSTÅND. Det serien fortsatt gör bra är att visa komplexiteten och det underliggande motståndet även hos de kvinnor som stöder regimen, skriver Charlotte Wiberg, som sett de tre första avsnitten av The Handmaid’s Tale, säsong 4.
Den enes terrorist är den andres frihetskämpe, sägs det ibland. Det är sant men förstås också en förenkling som kan användas för att rättfärdiga orättfärdigt våld. Som vi vet finns det dock regimer som är så onda att det kan vara rätt att bekämpa dem med våld, och regimen i Margaret Atwoods Gilead, den påhittade kristet-patriarkala staten i romanen Tjänarinnans berättelse som ligger till grund för HBO-serien The Handmaid’s Tale, är en sådan. När nu fjärde säsongen drar i gång är dock romanens berättelse för länge sedan slut. Huvudpersonen June (Elisabeth Moss) har blivit mer och mer heroisk för varje säsong och nu är hon mer eller mindre ledare för motståndsrörelsen. Om jag ibland tyckt att June varit alltför irriterande perfekt framstår hon här som mer moraliskt ambivalent just i sin hållning till våld. Det gör henne onekligen mer intressant.
HBO har släppt de tre första avsnitten i säsongen på en gång, utan att ge kritiker tillgång till mer. Det är ganska smart eftersom dessa tre avsnitt kan sägas utgöra en liten avslutad berättelse i sig. Den har starka dramatiska ingredienser – uppror, omöjlig romantik, fångenskap, tortyr…. Den melodramatiska stråkmelodin i slutet varar länge och vill dra varje känsla ur oss. Det funkar inte fullt ut för mig. Romeo och Julia-kärlek, när två poler som egentligen borde stöta bort varandra i stället sugs ihop, är den mest romantiska typen av kärlek, men här förblir den ena parten alltför anonym och ogenomtränglig för att jag ska bli riktigt berörd. June är också trots sammansattheten fortsatt en slags tröttsamt dyrkad frälsargestalt. Men visst är det spännande att följa henne. Och mer spänning lär följa.
Jag saknar de första säsongernas svala och eleganta estetik där Gileads klädkoder för kvinnor utgjorde färgklickar i en anonym mansmiljö. Nu befinner vi oss inte längre i samhällslivet och bildspråket är annorlunda, mindre uppseendeväckande. Men det serien fortsatt gör bra är att visa komplexiteten och det underliggande motståndet även hos de kvinnor som stöder regimen. De avfärdas av den som svaga, betydelselösa varelser och får inte prata, men till och med den förhatliga Tant Lydia, ett villigt redskap i patriarkatets tjänst, visar med svartnande blick hur illa berörd hon blir av att maktens män kallar henne ”bräcklig”. De hade alla så lätt kunnat tillhöra samma systerskap. Nu är det bara de mest förtryckta som gör det, ofrivilliga sexslavinnor och kökstjänare, men deras systerskap som vuxit fram efter hand är desto starkare. Här är Junes moral oförvitlig: hon sviker aldrig en annan kvinna. Det är också seriens credo. Bilden av kvinnor i film och serier är under stor förvandling och har varit så de senaste åren. Det handlar inte bara om något så banalt som att de blivit ”starka”. Det handlar om en värdeförskjutning. Jag tror och hoppas att det är en bestående förändring.
charlotte.wiberg@opulens.se
