PREMIÄR. “De är ärrade personer påverkade av det liv de levt, med djupa sår och trauman i bagaget. De har inga fladdrande mantlar, ingen episk vind i håret”, skriver Anna-Karin Linder.
Sedan några år tillbaka har vi en superhjältevåg inom populärkulturen, framförallt TV och film. Det kan bero på flera saker; att nördarna blivit vuxna men inte slutat vara nördiga, och har pengarna att gå på bio och konsumera merch; att vi har så pass bra teknik nu så att det går att göra specialeffekter värdiga superhjältars krafter; eller så kanske det är för att vi lever i en värld där vi mer och mer känner att vi står vid avgrundens rand? Kanske påverkar det sista oss och vår populärkultur mer än vi tror. För tänk om det fanns en enkel lösning till vår känsla av domedag? Någon ondskefull skurk som önskar jordens undergång. Och någon eller några hjältar som kan komma in och liksom göra jobbet åt oss, klara dagen, rädda oss. För vi vet ju att det är mer komplext än så. Vi vet att ingen kommer komma med superkrafter och rädda oss. Men vad skönt det vore. Vad skönt det vore med någon som tog fajten för oss alla. Så vi kunde vara lite mindre rädda.
Jag såg de två första avsnitten av Netflix nya team up-gäng “The Defenders” som hade premiär på streamingsajten den 18 augusti. I den figurerar Marvels mer jordnära hjältar; Luke Cage, Jessica Jones, Iron Fist och Daredevil är med i gänget. Det som de har gemensamt är att det är en lite mer svärta än de superhjältar vi är vana att se. De har inga flådiga kostymer (Daredevil undantaget), och inga stora ord om sitt eget hjältemod. De är ärrade personer påverkade av det liv de levt, med djupa sår och trauman i bagaget. De har inga fladdrande mantlar, ingen episk vind i håret.
De tar sig motvilligt an uppgiften att kämpa mot ondskan, inte för att de så gärna vill, utan för att de måste. Och kanske är det det vi ska ta med oss från just The Defenders: Vi vill ju inte kämpa mot det som är ont och svårt i världen. Vi vill helst bli lämnade ifred så vi kan fredagsmysa, hämta barnen på dagis och bara leva våra liv. Vi vill inte tänka på det där mullrande hotet i horisonten, som viskar om en värld som snart går under av klimatförändringar eller för att en maktgalen idiot i ett land långt bort fått bli president. Så kanske är svaret att vi ska se mer på superhjälteserier, men inse att vi också ska ta det hopp de står för in i våra egna liv. “Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något”, är ju hoppfulla ord, långt bort från bombastiska pläderingar om ondskans utplånande.
Jag tycker du ska fortsätta fredagsmysa, och för all del, göra det framför The Defenders, men för varje nedkastning i soffan, kan du göra något litet för att göra vår gemensamma värld bättre. Hjälp nån som har det ekonomiskt svårt om du skulle ha några kronor över. Marschera och protestera för bättre förlossningsvård. Byt ut tacosköttfärsen mot ett vegetariskt alternativ. Det kommer inte ge dig superstyrka i en handvändning, men du kommer antagligen, precis som jag må lite bättre, känna att hoppet lever om vi bara samarbetar.
annakarin.linder@opulens.se
