SAMHÄLLSATIR. “Ensemblen sliter verkligen, men följden av den stilisering som regissören Katrine Wiedemann uppenbarligen eftersträvar är att skådespelarna överlag blir serieliknande karikatyrer”, skriver Lena S. Karlsson om Stockholms stadsteaters uppsättning av Besök av en gammal dam.
Besök av en gammal dam av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Bearbetning: Karen-Maria Bille och Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Regi: Katrine Wiedemann
Medverkande: Marie Göranzon, Dan Ekborg, Allan Svensson, Kirsti Stubø, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Leonard Terfelt, Ulf Eklund, Pablo Leiva Wenger, Lotti Törnros, Tim Dillman
Kan allt köpas för pengar? Ideal? Medmänsklighet? Ett människoliv? Åtskilligt kommer det att visa sig i schweizaren Friedrich Dürrenmatts eleganta och skruvade drama Besök av en gammal dam från 1956. Här finns stråk av den då inom kulturvärlden rådande existentialismen och absurdismen, en uppenbar affinitet med Ionesco samt vissa inslag som skulle fungera i en pjäs av Bertolt Brecht. Besök av gammal dam är ännu en högst spelbar pjäs, en moralitet om makt och maktlöshet, som speglar pengars förödande makt över människors sinnen, oavsett om de tillhör småborgerligheten eller de redan besuttna.
Den flamboyanta damen Claire Zachanassian, spelad av Marie Göranzon, återvänder till den stad hon en gång tvingades lämna på grund av ett en oönskad graviditet samt ett uppslitande svek av den dåvarande älskaren Alfred Ill. Nu, 45 år och sju äktenskap senare, infinner sig den omätligt rika Claire Zachanassian på platsen för brottet. Ett storartat mottagande väntar henne, ska staden räddas av Claire Zachanassians stora förmögenhet? Staden sätter sin tilltro till Alfred Ill, som inför besöket förklarar att han ”har henne i en liten ask”. Damen erbjuder staden och dess invånare en miljard, hälften ska staden erhålla, resten ska delas ut bland Güllenborna.
Men det finns ett villkor.
I den sömniga småstaden Güllen råder nöd, här finns inga jobb därför att fabrikerna lagts ner, överallt råder tröstlös misär när damen gör sin bejublade entré på den röda mattan vid stationen. Men det är inte kristlig kärlek som ligger bakom Claire Zachanassians välvilja, det är snarare som Nemesis hon uppträder, en hämnare ur ett nästan glömt förflutet. Priset för hennes generositet är hennes ungdoms förförare Alfred Ills liv meddelar hon Güllenborna som till en början avvisar denna ohyggliga begäran.
Men löfte om och tillgång till pengar korrumperar. Güllenborna börjar vänja sig vid att ha det gott ställt, man shoppar på krita i handelsboden som förestås av Alfred III, plötsligt uppträder Güllenborna i nipper och knallgula lackskor. Stadens elit: läkaren, prästen och läraren med borgmästaren i spetsen, äter bildligt talat ur Claire Zachanassians hand. ”Världen gjorde mig till hora, nu gör jag den till bordell”, förklarar Claire Zachanassian.
Av en för mig obegriplig anledning har regissören Katrine Wiedemann omvandlat scenen till ett slags arena, genom att placera publik på Stora scenen, vilket är en ren katastrof när det gäller akustiken och hörbarheten. Allt utspelas på en plan vitmålad yta där olika rekvisita och dekorstycken placeras, som till exempel Alfred Ills butik, några vitstammiga björkar där de älskande en gång möttes, reminiscenser av en bil och så vidare. Kostymön och scenografen Maja Ravn har skapat magnifika kostymer, i synnerhet till Damen som bär upp allt bjäfs med bravur.
Ensemblen sliter verkligen, men följden av den stilisering som regissören Katrine Wiedemann uppenbarligen eftersträvar är att skådespelarna överlag blir serieliknande karikatyrer. Visserligen är dessa redan i manus snarare kategorier än riktiga roller, men här försvinner alla nyanser. Pjäsens enda egentliga karaktärsroll vid sidan av Damen är Alfred Ill, fint spelad av Dan Ekborg, som till slut accepterar Damens villkor. Marie Göranzon förmår som ingen annan att behärska de sceniska svårigheterna, men stundtals blir föreställningen platt och dessvärre ganska skrikig. Det är synd för föreställningen har avgjort poänger, Dürrenmatts samhällssatir fungerar ännu, penningens makt är oomtvistlig även i vår tid. Marie Göranzon och Dan Ekborg är denna föreställnings räddning, och man önskar bara mer av de två och mindre utanverk för Damens magnifika besök.
info@opulens.se
