ANIMERAT. I sommar har Netflix-tv-serien Masters of the Universe: Revelation haft premiär. Det rör sig både om nostalgi och uppdatering av en klassisk 80-talsserie. Christoffer Andersson har sett den nyproducerade uppföljaren och tycker den är sevärd.
Fast supergeeken Kevin Smith (Clerks, Dogma, Jay & Silent Bob) saknar filmgiganternas självförtroende var det glädjande att få veta att han är hjärnan bakom Masters of the universe: Revelation (2021). Det säger jag inte bara med anledning av att han fick med sig Mark Hamill (Skeletor), rösten bakom Jokern i Batmans tv-spelsuniversum. Det är nämligen så att utan Smiths känsla för repliker hade förmodligen nyproduktionen av He-mans universum, fortsättningen på den klassiska 80-talsserien He-Man and the Masters of the Universe, fallit platt.
(Spoilervarning!) Kevin Smith skrev pilotavsnittet som slutar med att båda de gamla huvudrollsinnehavarna Skeletor och He-Man dör. Det ger utrymme åt de övriga karaktärerna. Ett vågat beslut och, om du frågar mig, garanterat ett beslut från produktionsledningen (”politiskt korrekt” har många fans preciserat det i sina anklagelser). Utan Smith vid rodret tvivlar jag på att projektet alls hade passerat piloten. Från och med andra avsnittet är den kvinnliga gestalten, Teela, huvudrollsinnehavare och det blir faktiskt både underhållande och fängslande.
De rasande kritikerna anklagar Smith för att ha ljugit i marknadsföringen och skapat falska förväntningar om att He-Man ska vara huvudkaraktären. Hoppet blir förvisso stort när plötsligt Teela kliver in i rampljuset. Men jag tycker man ska ge Revelation en chans. Teela måste, för att rädda magin i Eternia, bege sig till Subternia och Preternia (helvetet och himlen). Magin är universums bärande kraft, försvinner den tar den med sig allt existerande liv.
Som superskurk i Skeletors frånvaro finner vi Tri-Klops som strävar efter att slå ut all magi och låta teknologin härska över Eternia. Det är svårt att inte dra på munnen åt blinkningen till vår egen tids diskurs mellan fantasi och verklighet. Man-at-Arms och Orko får större roller som är väl värda att lägga märke till. Serien är bra ritad och de klichéartade replikerna sitter faktiskt alldeles rätt. Det hade ingen annan än Smith kunnat göra.
Sarah Michelle Gellar ger rösten åt Teela, och som bekant är hon inte helt ovan vid att gestalta tuffa kvinnor (Buffy och Scooby Doo). Och att Smith lyckades få med sig Alan Oppenheimer (Skeletor och Man-at-Arms i ursprungsserien 1983-1985) står inte långt ifrån att Michael Bay fick med sig Peter Cullen till Transformers-filmatiseringen 2007.
Berättar jag mer än så här kommer jag spoila för mycket. Titta på serien! Den är värd sin tid, oavsett om du är gammalt fan eller inte. Jag är väl inget inbitet fan men jag tittade mycket på He-Man som liten. Besviken blev jag absolut inte. Teela fyller huvudrollen väl, rollbesättningen uppfyller alla förväntningar och jag tycker åtminstone att Kevin Smith har gjort ett gediget arbete som verkställande producent och med en god granskande blick på manusskrivandet.
info@opulens.se
