REVIVAL. Efter den hyllade La la land talas det nu om en återkomst för musikalfilmen. Men kan denna traditionellt glittriga värld också ta politisk plats i dagens mer socialrealistiskt betonade filmlandskap?
I den mångfaldigt Oscarsnominerade filmsuccén La la land dansar sig det Los Angeles-baserade paret Mia och Sebastian genom färgsprakande livsdrömmar, vibrerande framgångsförhoppningar och krossade illusioner i ett pärlband av klassiskt storslagna musikalnummer. Det talas redan om en musikalfilmens återkomst efter denna ömsinta genrerevival signerad ”Whiplash”-regissören Damien Chazelle, även om New York-tidningen The Village Voice i sin tur hellre framhäver den mindre gullifierade polska kannibalmusikalen The lure.
Men vilken roll spelar då den traditionella musikalens glittriga värld i dagens mer socialrealistiskt betonade filmlandskap? Kan den månne användas inte bara för färgglad eskapism, utan även för handfast kamp mot klassklyftor och orättvisor? I Lars von Triers Dancer in the dark kämpar fabriksarbeterskan Selma med sång och dans som medel för att orka med att finansiera sin sons operation, och i Rent sjunger sig en skara vänner sig igenom fattigdom och HIV-smitta. På scenen har dessutom den historiskt baserade Brodwaymusikalen Hamilton låtit tidigare okända röster höras till tonerna av modern hiphop. Kan musik och glamour rentav bli ett medel i den filmiska klasskampen?
Det är inte för inte som den föräldralösa barnhemsflickan Annie drömmer sig bort med hjälp av sång och vilt koreograferad dans i sjuttiotalsfilmen med samma namn, även om hennes drömmar till sist besannas inte genom någon slags social rättvisa utan med hjälp av en miljonär som tar den skönsjungande flickan till sitt hjärta. Vetenskapliga studier har länge visat på musikens positiva effekter på vårt välmående – tangodans lindrar exempelvis vid Alzheimers sjukdom, och körsång har sedan länge förskrivits på recept vid smärtproblematik och utmattningssyndrom.
Men det är lätt att liknande kulturella åtgärder enbart blir ett spackel för en havererad välfärdspolitik, för att citera dramatikern och debattören Stina Oscarsson – något som tätar de ytliga sprickorna men inte lagar själva grunden. Alla som någonsin gått med i en demonstration vet dock hur både pulsen och kampviljan höjs när vissa låtar kommer ur högtalarna, eller när trumbandet börjar spela. Lägg lite sång och dans till det och voilà – grunden för en modern klasskampsmusikal är född.
Genom filmhistorien har musikalfilmen också fungerat som tillflyktsort för mer eller mindre öppen normkritik. När huvudkaraktären Rocky sjunger raderna ”Don´t dream it, be it” i 1973 års Rocky horror picture show är det en korsettbeprydd och direkt uppmaning till alla icke heteronormativa att vägra samhällets kvävande normer, och i Cabaret sjunger sig nattklubbssångerskan Sally Bowles genom ett nazianstruket Berlin där klubbens ”dekadenta” förehavanden inte ses med blida ögon av makten.
Under våren planeras äntligen filmatiseringen ta fart av den flerfaldigt prisbelönta musikalen In the heights, som skildrar det dagliga livet för en grupp invånare i New York-stadsdelen Washington Heights och deras kamp för att klara sin ekonomiska utsatthet. Med lite tur kommer både den, och förhoppningsvis ännu fler upp till kamp-peppande musikalfilmer, att kunna gjuta nytt blod i dagens sorgligt gleeifierade musikalfilmgenre.
karolina.bergstroem@opulens.se
