FILMKLASSIKER. Det finns en hel del att ifrågasätta vad gäller filmen Working girl och dess förment feministiska logik, hur gedigna rollprestationerna än är, menar Karolina Bergström som sett om denna filmklassiker.
Innan åttiotalets antifeministiska backlash snärtade tillbaka mot sjuttiotalets kvinnorörelse kom filmindustrin att bjuda på en hel drös av jämställda filmkarameller — filmer där kvinnor inte utgjorde något objektifierat garnityr, utan snarare själva essensen av handlingen. I 1980 års komediklassiker 9 till 5 slår exempelvis tre hunsade sekreterare tillbaka mot sin lika sexistiska som odugliga chef genom att helt frankt kidnappa honom och själva ta över affärsverksamheten, och i filmer som Alice bor inte här längre (1974), Norma Rae (1979) och Tjejen som gjorde lumpen (1980) skildras kvinnor som på olika sätt tar makten över sina dittills begränsade liv.
Åtta år senare hade Hollywood, i takt med en växande börsblingad högkonjunktur, lyckats lägga det mesta av locket på vad gäller jämställda kvinnliga rollkaraktärer för att istället satsa på filmer om psykotiska singelkvinnor som Ensam ung kvinna söker och Farlig förbindelse. I en tid kännetecknad av pösiga axelvaddar, decimeterhöga sprejluggar och tvivelaktig kvinnosyn klämde så Silkwood-regissören Mike Nichols år 1988 ur sig den i år trettioårsjubilerande Working girl, en film som kommit att definiera inte bara begreppet Wall Street kanske bättre än någon annan film utan också fungerat som feministisk karriärspepp för generationer av kvinnor. I filmen får den ambitiösa men lågmälda affärssekreteraren Tess, spelad av Melanie Griffith, möjlighet att förverkliga sin affärsidé när hennes minst sagt illvilliga chef är bortrest, samtidigt som hon blir förälskad i sin affärspartner som också råkar vara chefens pojkvän. På vägen uppåt får hon tampas med nedvärderande kollegor, en otrogen idiot till pojkvän och dåtidens minst sagt patriarkala arbetsklimat.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Men hur väl står sig egentligen yuppie-erans feministiska budskap trettio år senare? Även om Tess, som hon själv uttrycker det i bästa Camille Paglia-stil, har ”ett huvud för affärer och en kropp för synd”, och även om det är lätt att ryckas med av både åttiotalsmusik och underdogdramatik . Sigourney Weaver gör här — som alltid — en fenomenal gestaltning av den lismande intrigmakarchefen Catherine, men vi förväntas samtidigt få ett negativt färgat intryck av hennes rollkaraktär baserat på det faktum att hon är en ung kvinna som begär saker av sin omgivning. Samtidigt skulle det första mötet mellan Tess och hennes romantiska objekt Jack i dag ha fått en stor fet #metoo-stämpel över hela sig, då Jack först bjuder Tess på en rad tequilas för att sedan släpa hem hennes lealösa lekamen till sin lägenhet och säng, där hon vaknar upp nästa morgon i bara underkläderna utan att veta vad som egentligen hänt. Dessutom så använder Tess sig själv av ett sexistiskt och nedvärderande maktspråk, då hon i filmens slut uppmanar den besegrade Catherine att ”ta sitt beniga arsle” ut ur hennes åsyn, och då har vi inte ens hunnit komma in på alla tillfällen Mike Nichols tar att visa upp Tess i bara underkläderna.
Det finns med andra ord en hel del att ifrågasätta vad gäller filmens förment feministiska logik, hur gedigna rollprestationerna än är och hur åttiotalscharmiga New Yorks gator än ter sig. Som författaren och journalisten Susan Faludi påpekar i sin feministklassiker Backlash – kriget mot kvinnorna (1991) så kan Tess i Working girl bara göra karriär genom att trampa ner en annan kvinna, just för att åttiotalets filmdukar bara lämnade plats för en framgångsrik kvinna åt gången. Tess sväljer också villigt de spelregler som erbjuds, och offrar en bit in i filmen både sina storvulna smycken och sitt långa tuperade hår som en tribut på börsmarknadens altare med konstaterandet ”om man vill bli tagen på allvar, behöver man allvarligt hår”. Med en marknadslogik som tränger sig ända in på den egna kroppen, och som i filmens slut tar den lycksaliga Tess bort från sekreterarnas sterila kontorslandskap och till mellanchefernas boskapsfålleliknande rum, ter sig målet för dåtidens individualistiska karriärsfeminism mest av allt som ett manssamhällets practical joke än något slags belöning.
karolina.bergstroem@opulens.se
